Sluta tala om regeringskris – detta är en riksdagskris

Den som följde den svenska politiken på ett neutralt och nyktert sätt kan lätt ha fått intryck av att den var uppdelad och utspelade sig i två olika sfärer, som varken kommunicerade med eller hade något med varandra att göra.
Å ena sidan fanns där regeringen under statsminister Magdalena Andersson (S) som hade samlats på Harpsund för att välkomna och få en dragning av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg.
Det var förstås den traditionella roddturen i ekan på tu man hand – men eftersom den svenska Nato-ansökan är det allra viktigaste som sker i svensk politik just nu och kanske det viktigaste som har skett på mycket länge, hade Andersson sett till att bjuda in samtliga statsråd för att vara med under Stoltenbergs föredrag. 
Det var den ena sidan av svensk politik. Den andra ägde rum i riksdagen.
Där hade Centerpartiet äntligen fått utdelning för sitt envetna strävande efter ett kompromissförslag i pensionsfrågan, och lagt fram detta i finansutskottet. 
Det ville oppositionen inte höra talas om – och i stället kommer det att bli upp till talman Andreas Norlén att bestämma vilka förslag som riksdagen kommer att ha att rösta på.
Det är naturligtvis lätt att uppröras över att oppositionen på detta sätt försöker tjuvkoppla den demokratiska processen, och genom en falsk utskottsmajoritet bestämma vad riksdagen har att rösta om.
Det strider mot vedertagna parlamentariska normer – men framförallt strider det mot den anda av förtroende, samförstånd och tilltro till den demokratiska processen som är en förutsättning för att riksdagsarbetet ska fungera på ett konstruktivt sätt.
Ändå vore det i det här läget fel att tala om en kris i pensionsfrågan, på samma sätt som det vid misstroendeomröstningen i förra veckan egentligen är meningslöst att tala om en regeringskris i en enskild och isolerad betydelse av ordet ”kris.”
Det vi har för händerna för tillfället är i själva verket en ständigt pågående och eskalerande riksdagskris, som vid det här laget nästan måste beskrivas som en långsamt verkande härdsmälta.
Det är värt att hålla dessa båda bilder i huvudet samtidigt – för hur åtskilda de än verkar, så har de faktiskt med varandra att göra.
Å ena sidan har vi en regering som gör sitt allra bästa för att uppvisa en trygghet och stabilitet gentemot omvärlden i en viktig, men också riskabel tid för såväl Sverige som Europa. 
Å andra sidan har vi en opposition i riksdagen som just eftersom de i nuläget inte kan komma åt regeringen på något annat sätt använder teknikaliteter och snart sagt vilka svepskäl de än kan hitta för att skapa konflikter om sådant som till och med deras egna väljare önskar att de bara kunde komma överens om.
De gör det för att de tror att det i det här läget är det enda sättet för dem att driva en valkampanj – men de borde faktiskt också stanna upp och fråga sig vilket pris som egentligen är värt att betala för en sådan. 
Det finns nämligen en nota att betala här. På kort sikt gör de Sveriges riksdag till åtlöje inför såväl utlandet som inför de egna väljarna – och det är egentligen illa nog. Men på längre sikt riskerar de också att göra landet omöjligt att regera, oavsett vad statsministern heter.
Det är glädjande att Centerpartiet till slut tycks ha tagit intryck av deras ansvarslösa agerande, och valt trygghet och stabilitet framför ett förvärrande av kristillståndet.
Det är nämligen precis samma val som väljarna kommer att stå inför i höst – mellan en trygg och konstruktiv regering, och en kaotisk och hysteriskt uppskruvad opposition.