Sluta spela roulette med energipolitiken

På sätt och vis är det märkligt att energifrågan har kommit att bli så rörig, och så svår för riksdagens partier att komma överens om. Det är nämligen en fråga där nästan alla i grund och botten är överens – det vi behöver är stora mängder grön, pålitlig och någorlunda billig energi. 
Det är vad vi medborgare efterlyser – vi vill inte behöva oroa oss över att ha råd med elräkningarna varje vinter, och utan dåligt samvete kunna värma våra hus, ladda våra apparater och hålla våra hushåll igång. 
Det är också vad näringslivet efterlyser – för att garantera den svenska industrins och tjänstesektorns styrka och konkurrenskraft behöver man veta att det kommer att löna sig att producera och hålla lampan tänd under tiden.
Vad mer är, så verkar insikten om nödvändigheten och angelägenheten av den gröna omställningen faktiskt ha landat nästan lika mycket hos de svenska företagen som hos hushållen; de inser att varje långsiktig affärsmodell måste ta hänsyn till vad som händer med miljön och planeten de verkar på.
Varför är det då så svårt för riksdagspartierna att komma överens om det som borde vara en självklarhet?
Faktum är att det mellan fem stora partier fanns en enkel överenskommelse, som nåddes efter långa förhandlingar ledda av dåvarande statsminister Stefan Löfven (S). Den innebar att den svenska energin skulle vara förnybar till 100% år 2040, och innebar inget förbud mot kärnkraft.
Det var denna överenskommelse som Moderaterna och Kristdemokraterna valde att lämna för att följa en annan linje, som i första hand baserade sig på en favorisering av kärnkraften i förhållande till andra energislag.
Det är ett agerande som knappast går att förklara utifrån politikens innehåll – favoriserandet av ett visst energislag framför de andra går nämligen enbart att förklara utifrån symboliska och politiska skäl; att kräva mer och ny kärnkraft gav helt enkelt intryck av handlingskraft och beslutsamhet, även om det är ett osäkert projekt vars konsekvenser enbart skulle bli synliga på ytterst lång sikt.
I sitt behov av att kritisera regeringen behövde de helt enkelt göra energipolitiken till en stridsfråga igen – och lämnade därför en överenskommelse som egentligen gav dem vad de ville ha, och alla andra vad de önskar allra mest: Grön, billig och pålitlig energi – som är garanterad av en politisk stabilitet och långsiktighet, någonting som inte minst efterlyses av näringslivet. 
Sedan dess har energipolitiken förvandlats till roliga timmen – utan att någon har särskilt kul. Trots att flaskhalsarna kvarstår har regeringen föreslagit att avskaffa de elområden som garanterar någon typ av rimlighet på elpriserna i norra Sverige, och som 13 socialdemokratiska politiker från Norrbotten påpekade i en debattartikel på Aftonbladet under onsdagen är det en åtgärd som skapar nya problem utan att lösa de gamla. 
Samtidigt förväntar sig den nyblivna energiministern Ebba Busch (KD) att Socialdemokraterna på riksplanet ska stödja den energipolitik som de högerkonservativa har slagit fast i Tidö-avtalet.
Det är minst sagt förbryllande. Om de hade varit intresserade av en bred enighet och av socialdemokratiskt stöd för sin energipolitik hade de kunnat gå med på något av de förslag som socialdemokraterna har kommit med – både innan och efter valet – om att påbörja förhandlingar på nytt.
Sådana förhandlingar skulle kunna ge ett resultat som väljare, näringsliv och politiker alla skulle kunna nöja sig med – vore det inte bättre för alla än en orättvis och oförutsägbar energipolitisk karusell?