PT har i flera artiklar på nyhetsplats rapporterat om en konflikt hos kvinnojouren Lillasyster i Piteå. Att det är en konflikt kanske inte alla inblandade skulle skriva under på. Någon tycker det är befogad kritik som bara måste upp på bordet både i sociala medier och i tidningen. Andra känner sig orättvist påhoppade och hamnar i försvarsläge. Som läsare är det omöjligt att veta vad som är sant och inte. Förmodligen, som i de flesta bråk, har båda sidor både lite rätt och lite fel. Och man förstorar ofta upp problemen man har med varandra. Medvetna missförstånd i stressade situationer är vanligt. Maktkamp är en annan trolig orsak.
Kvinnojourens viktiga verksamhet hamnar i skuggan när pajkastning pågår. Alla förlorar på offentliga bråk, inte minst de utsatta kvinnor som är beroende av jourens stöd och hjälp. Själva meningen med föreningen tappar syfte och styrfart. Fortsätter en konflikt under en längre tid helt öppet för alla att följa blir det slut enbart det folk minns. Fråga bara Socialdemokraterna i Botkyrka. Vad vill de egentligen driva för politiska frågor idag? Ingen vet, men ingen glömmer tjafset kring gängkriminella på ungdomsgårdar.
Interna konflikter klaras bäst ut bakom kulisserna. Alla som känner sig sugna på att prata ut i media och kritisera föreningskamrater borde åtminstone sova en natt på saken först. Det är klart att rena missförhållanden ibland måste fram. Transparens är viktigt. Däremot är inte alla bråk som pågår överallt i samhället alltid nödvändiga att visa upp för allmän beskådan.
Kvinnojourer i Sverige har en stolt historia. Kvinnojoursrörelsen drog igång 1978. Ett anslag om krisjouren på kvinnohuset i Göteborg löd: "Kvinna. Du som känner dej ensam, har det svårt, har blivit utsatt för misshandel eller våldtäkt – behöver du någon att tala med? Vi tror att kvinnor kan hjälpa varandra genom sina gemensamma erfarenheter."
Den andan har fortsatt även om det finns olika falanger inom rörelsen. En del förbjuder män, inklusive rörmokare och hantverkare, att vistas i de skyddade boenden där utsatta kvinnor och barn får en fristad. Andra hanterar det på andra sätt. Idag finns cirka 300 kvinnojourer i Sverige och deras arbete går inte att värdera i pengar. Kunskapen och erfarenheten de har samlat på sig är unik. Den måste bevaras. Därför behöver de ökade bidrag och en långsiktig finansiering. Här har stat och kommun ett stort ansvar.
Mäns våld mot män är toppnyheter varje dag. Att i genomsnitt 15 kvinnor mördas per år av en man de har haft en relation med är det förtvivlat tyst om. Mäns våld mot kvinnor är en ständigt pågående livsfara som struntar i klass, inkomst, etnicitet, bostadsort och ålder. Den farligaste platsen är inte i en park nattetid, den är i hemmet. Kvinnor dör där enbart för att de är kvinnor. De som överlever utsätts för ett enormt lidande med stora samhällskostnader som följd.
Allt det här vet förstås kvinnojouren Lillasyster. Sluta därför att tjafsa och återgå till er viktiga uppgift. Utsatta kvinnor litar på att ni finns där när det behövs. Lägg er energi på det istället för att bråka offentligt. ROKS, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, där Lillasyster ingår, borde också kliva in och lösa upp knutarna. Även de förlorar på en falsk bild av kvinnojourer som ett ställe där kvinnor inte kan hålla sams.