Slopa begreppet integrationspolitik

En av de motsägelser som vi just nu befinner oss i – och som vi utan tvekan kommer att bli tvungna att lösa – är att den fråga som sprängde såväl blockpolitiken som den svenska borgerligheten är en fråga där nästan alla de senaste åren har varit överens.
Jag talar förstås om det som lite slarvigt brukar betecknas som migrationspolitiken, och som har varit själva bränslet för såväl Sverigedemokraternas raketartade uppgång de senaste tre valen som för den glödande polariseringen i svensk politik. 
När jag säger att alla i huvudsak är överens i den, så beror det på att det just nu finns en till synes bred och stabil parlamentarisk och demokratisk majoritet för att den nuvarande, restriktiva asylpolitiken ska ligga fast.
Den kom till i efterdyningarna av flyktingkrisen 2015, och det finns varken de europeiska eller politiska förutsättningarna för att den ska förändras – men trots att det är så lever migrationsfrågan kvar som en sorts spöke. 
Det är inte helt glasklart om Sverigedemokraternas förtroende från väljarna i frågan beror på att de vill skärpa politiken särskilt mycket mer, eller om det i någon mån handlar om att i efterhand bestraffa de partier som inte var lyhörda för deras åsikter tidigt nog.
Det som däremot är glasklart är att vi i fortsättningen inte kan låtsas som att det enbart handlar om hur migrationspolitiken ska se ut eller fortsätta att använda oss av begreppet ”integrationspolitik” som en sorts paraply för allt möjligt som har – och ganska ofta inte har – med de senaste årtiondenas invandring att göra.
Det är och förblir ett faktum att stora delar av Sveriges befolkning har sina rötter i andra länder och i andra delar av världen – och det är inte hållbart att även i fortsättningen gå med på det implicita narrativet från högersidan om att de på något sätt skulle vara mindre svenska för det.
Att tala om ”integration” när det handlar om människor som – ibland sedan flera generationer – är födda i Sverige och har svenska medborgarskap är inte bara förkastligt ur ett moraliskt perspektiv, det hindrar oss också från att se de verkliga samhällsproblemen.
De ökande klyftorna, det sociala och det ekonomiska utanförskapet är inte någonting som har kommit hit utifrån – dem har vi skapat alldeles på egen hand, och att skylla dem just på de grupper av människor som lider allra mest av dem är bara kontraproduktivt. 
Skiljelinjerna i vårt samhälle går inte mellan var människor kommer ifrån och de handlar inte om kultur – de är knivskarpa, och går mellan dem som har och inte har.
Detsamma skulle också kunna sägas om den svenska landsbygden – partierna och medierna maler konstant på om ”glesbygds-” och ”landsbygdsfrågor”, alldeles som om alla som bor utanför landets tre största städer vore av ett och samma slag och med exakt samma prioriteringar.
På båda dessa områden har en enda identitet eller grupptillhörighet tillåtits att trumfa den varierade mångfald som verkligheten vi lever i själva verket är – och då är det faktiskt inte särskilt konstigt att symbolåtgärder också tillåts att trumfa riktig politik för de problem som vårt samhälle har.
Det är en sten som kommer att vara tung att rulla uppför berget, och inte sällan kommer man att behöva göra det i motvind. Men att komma tillbaka till en sansad och realistisk beskrivning av problemen i vårt samhälle måste vara det första uppdraget för en ny svensk opposition. 
En bra start på det vore att sluta använda sig av själva orden ”migrations-” och ”integrationspolitik” på det slappa sätt som man ofta gör idag.