Jag råkade i nästan gräl med en åklagare på en konferens i förra veckan. Den handlade om hatbrott. Dagen var innehållsrik, med en kombination av psykologiska, kriminologiska och juridiska perspektiv. Och – könsperspektiv som ju är helt nödvändigt för att förstå varför män blir och fortsätter vara i majoritet som brottsförövare. Men den här texten handlar inte om manligheter utan om språk. Du som läser mig regelbundet vet att ett av mina intressen är språkets roll i maktutövning.
En kammaråklagare i regionen med ansvar för bland annat hatbrott fick klä skott för min – och andras – ifrågasättanden av rättsväsendets språkbruk när det gäller hatbrott. Hatbrott kan vara alltifrån förolämpning till mord – det är motivet som avgör. Hatbrott är prioriterade enligt riksåklagaren, RÅ, och det råder nolltolerans mot dem.
Märkligt nog har riksåklagaren samtidigt börjat slira när det gäller vad som ska betraktas som förolämpning, vanligt vid hatbrott. Exempelvis kan orden ”svarskalle” och ”bög” inte per automatik sägas vara kränkande utan ses numera som en del av det allmänna språket, menar RÅ. ”Språket och språkbruket förändras över tiden. Det som tidigare ansågs vara mycket kränkande tillmälen för en större krets betraktas numera ofta som en del av det allmänna språket i olika sammanhang. Exempel på sådana ord är ”bög” och ”svartskalle”. Orden eller skällsorden uppfattas fortfarande som kränkande för många, men de används i så pass stor utsträckning i vissa sammanhang att det kan ifrågasättas om allmänna åtal verkligen ska väckas för förolämpning i dessa fall.”, skriver RÅ i ett RättsPM från 2014, som åklagaren refererade till. Som hen sa: ”Det är lite okej att säga svartskalle bland en del ungdomar idag.”
Inte bara jag i publiken som tyckte det är konstigt att rättsväsendet – statsmakten – har ”en del ungdomar” som utgångspunkt i bedömningar av vad som kan anses som kränkande och förolämpande. Språk är kontextbundet, finns i ett sammanhang, kanske i en grupp av människor som inte har för avsikt att kränka varandra, där orden är jargong. Men jag menar att rättsvårdande myndigheter bör ha en skarp gräns mot förtryckande och stigmatiserande ord. Hat av olika slag, på nätet till exempel, har ökat i omfattning men det betyder inte att samhället ska godta det som norm. Snarare än att acceptera verbal råhet bör rättsväsendet agera språkpolis i det här fallet.
Det blev inte bättre när åklagaren visade några citat ur Högsta domstolens avgöranden, där formuleringar om ”zigenare” och ”långa kjolar” användes utan närmare problematisering. En person i publiken frågade:
”Använder ni verkligen sådana begrepp?”
Åklagaren svarade att det är Högsta domstolens ord och då måste det vara okej. ”Förresten”, sa hon, ” träffade jag en zigensk kvinna häromdagen som använde ordet zigenare om sig själv, så det är lite upp till var och en hur det används.”
”Nej!”, hojtade jag, ” det är inte upp till överheten att använda en diskriminerande kategorisering som skapats av överheten i en tid när rasbiologi var på modet.”
Rättsväsendet måste ha en högre standard än en så fladdrig definition ”att det är upp till var och en”, särskilt när det gäller grupper och individer som förtryckts av svenska staten i ett århundrade. Vad åklagaren inte tycktes förstå är att språk är en del av maktapparatens förtryck av diskriminerade grupper och att ord som ”zigenare”, ”tattare” och för den delen ”lapp”, tillskrivits romer, resande och samer i avsikt att registrera, kontrollera och förtrycka.