För drygt en vecka sedan gick Italiens före detta premiärminister Silvio Berlusconi bort. Han var knappast en gestalt som var aktuell i den nutida politiken, trots att han aldrig riktigt gav upp drömmen om att göra comeback med sitt parti Forza Italia – men i sin roll som den moderna europeiska populismens fader, kastar han en lång skugga över det politiska landskap vi just nu befinner oss i.
Utanför Italiens gränser var Berlusconi länge ett obegripligt fenomen. Hur kunde landets väljare låta honom återvända till makten gång på gång, när han varje gång såg till att missbruka den?
Hur kunde de rösta på en figur som hade väldokumenterade kopplingar till den organiserade kriminaliteten, som ofta inte ens brydde sig om att dölja att han ljög eller att hans framtoning både inom och utom landet ibland mest av allt liknade en clowns?
Det förklarades ibland som ett särskilt italienskt fenomen, som enbart kunde vara möjligt i ett land där korruptionen är omfattande, det medborgerliga förtroendet för politiken lågt och alla regeringsbildningar ständigt på väg att kollapsa.
Det var det kanske också – och det är svårt att tänka sig Berlusconi i någon annan kontext än den italienska. Men de senaste åren har lärt oss att snart sagt varje land har sin tappning av populister, och att det för dem enbart handlar om att hitta den tonträff som passar deras väljare rätt.
I USA var det Donald Trump som hittade den cocktail av lögner, tv-underhållning och mer eller mindre öppen rasism som träffade den rätta nerven hos en stor del av väljarna – och i Storbritannien skapade Boris Johnson sin egen ”cheeky” privatskoleversion av samma roll.
I Östeuropa hittar vi ytterligare en genre, där ledare som Ungerns Órban och Polens Kaczynski på ett betydligt buttrare och mer sammanbitet sätt spelar på historiska oförrätter och drömmen om ett land som håller ihop.
Det de alla har gemensamt är att de alla vid någon punkt har insett att politiken faktiskt inte behöver vara någonting annat eller något mer än ett skådespel – och att deras väljare vet det precis lika väl som de gör, och älskar det.
En sådan politiker behöver inte förhålla sig till sanningen i strikt mening – för det har redan från början varit tydliga med att de säger vad de säger för att det ska kännas bra, snarare än för att någonting faktiskt ska bli annorlunda.
De skapar en magkänsla av att vi är på samma sida och känner samma sak – även om de överklasspolitiker som tar just denna roll påfallande sällan har särskilt mycket gemensamt med de ”bortglömda” väljare de påstår sig företräda.
Det är en utveckling som vi i Sverige än så länge ligger bakom i, och vi kan fortfarande hoppas på att den inte ska slå ut i full blom. Svenska politiker behöver fortfarande ge ett sken av att till exempel ha en sammanhängande budget, eller vilja åtgärda verkliga problem.
Men det vi kan vara helt säkra på, är att när den verkliga Berlusconismen kommer hit, så kommer den inte att se ut som i USA, i Polen eller Italien.
Den kommer att prata svenska – och på alla sätt spela på de önskningar och farhågor som är just våra.
Det går inte att komma ifrån att förra årets alla vallöften om ”sänkt pris vid pump” och snabba lösningar på svåra problem var en del av en sådan utveckling, och som väljare är det på den här punkten vi har ett ansvar att ta.
Vi måste protestera, visa att redan en valrörelse präglad av sådana osanningar är en för mycket – och att ett sviket vallöfte faktiskt fortfarande betyder någonting för oss.