Skolfrukost borde vara en självklarhet nu

Under måndagen rapporterade sajten Matpriskollen att prisökningarna på mat i Sverige i februari var de allra största på en månad sedan de började sina mätningar 2015. 
2.5 procent steg priserna med i snitt – och för många hushåll blir det än värre av att höjningarna slår med nästan kirurgisk precision på de ställen där det gör som allra mest ont. Högst är nämligen höjningarna på barnmat, på grönsaker och på blöjor – på traditionell billighetsmat, och på de varor som barnfamiljer med små marginaler helt enkelt inte klarar sig utan.
För många innebär det ett tvång att göra hårda och obekväma prioriteringar, och för många kommer en fortsatt utveckling att innebära att budgeten helt enkelt inte går att få ihop.
Det är den verklighet som finns att leva med – och som står i skarp kontrast till hur krisen ibland kommer att framställas i riksmedierna, där kända skribenter som Andrev Walden i Dagens Nyheter kan ventilera sin ekonomiska oro över de stigande räntorna eller där personer som intervjuas på stan i Stockholm spekulerar i krisens omfattning baserat på hur fulla restaurangerna runt Stureplan ser ut att vara just nu.
Sådant ställer de ökande klassklyftorna i det här landet i blixtbelysning, och förklarar också vad det socialdemokratiska politiska projektet handlar om.
Det handlar inte enbart om möjligheten till en klassresa, eller att alla ska ha möjligheten att i alla fall någon gång i livet åka på skidsemester.
Det handlar om att alla ska ha rätt att känna en grundläggande ekonomisk trygghet – att maten, hyran och livet ska gå ihop för den som arbetar och för den som just nu råkar vara utan ett arbete.
Ett annat oroväckande tecken som har rapporterats, är att många skolor säger sig ha lagt märke till att eleverna äter betydligt mer av skollunchen – särskilt dagen innan och dagen efter helg.
Det är en enkel iakttagelse, som blir hjärtskärande när man föreställer sig vad den innebär i den levda verkligheten – och på den punkten kom Vänsterpartiet den sextonde februari i år med ett enkelt förslag; varför inte införa ett statligt stöd för de kommuner som också vill erbjuda eleverna frukost i skolan?
Enligt deras beräkningar skulle förslaget kosta mindre än en miljard att genomföra – alltså en bråkdel av regeringens försenade och missriktade elstöd till de södra delarna av landet som just har betalats ut.
Till skillnad från detta skulle skolfrukostar heller inte vara inflationsdrivande på något skadligt sätt.
Vänsterpartiets förslag är klokt, men har tyvärr mötts av tystnad från övriga partier – och det väcker frågan vad regeringen egentligen har tänkt sig att de ska göra åt saken.
Klokt nog avstod de från sina allra mest omfattande planerade skattesänkningar i höstbudgeten – men bara för att de inte kan genomföras, betyder det inte att en finansminister i detta utsatta läge är tvungen att sitta på händerna och se på när krisen äter sig igenom landet. 
I en debattartikel i Expressens söndagsupplaga skrev Mikael Damberg och Lena Hallengren (båda S) att Socialdemokraterna genom hela vintern har sträckt ut handen till regeringen, och krävt blocköverskridande samtal för hur den ekonomiska krisen ska bemötas.
Dessa propåer har inte heller fått något svar från regeringens sida. Det är märkligt – men det ställer i sin tur frågan vad de egentligen har för planer för att göra någonting. 
Krisen är här nu, och vanligt folk behöver stöd och hjälp. Varför bemöter regeringen dem och alla förslag som kommer från annat håll med en tystnad som är så ljudlig att man kan höra hur det ekar om den?