För en tid sedan läste jag om barnfattigdom. Sverige låg högt och det hirade till i magen. Att växa upp i fattigdom, kanske inte alltid ha mat på bordet, men också att ständigt hamna i underläge gentemot andra är inget en förälder önskar sina barn. Nästa dag handlade diskussionen om ifall det verkligen är så att våra barn är fattiga i samma utsträckning som i Albanien. Det hade nog varit fel i pressmeddelandet, och det beklagades, men fattiga barn är ju ändå väldigt tråkigt.
Senare kom en rapport om vad svenskarna har för känsla när det gäller trygghet. Läs rätt här, det handlar alltså om känslan, och känslan var att otryggheten och utsattheten för hot och hat ökar. Jag är själv för garvad och visste redan innan jag läste att det är skillnad på känsla och fakta. Brotten minskar, men media tjänar sina pengar på att vi klickar på rubriker och det skrivs mycket om brott och därför ökar otryggheten. Logiskt, eller hur?
Jag vet att jag är besvärlig att diskutera med. Att alltid ifrågasätta den andres upplevda sanning kan ta udden av vilken diskussion som helst. Men det är en väg med två riktningar. Den som hela tiden använder argumenten ”jamen det har man ju hört” behöver tänka sig för. För vad är det man har hört egentligen? Det är sällan jag läser något, i en tidning med en ansvarig utgivare, som inte i sak är sant. Men det handlar ändå ofta om att den som läser måste fundera på vad som inte skrevs.
Det vi pratar om, på det här sättet, gör något med oss. Om du tror att barnfattigdomen i Sverige ser ut som i Albanien och om du tror att det är farligt för gemene man att gå på gator och torg så blir du ju ledsen, arg, irriterad och kanske slutligen en av dem som hittar till obskyra rörelser som vill sortera människor efter var man är född. Det har vi provat förr och det vinner ingen på.
Det finns inga quick-fixes. De flesta frågor måste man arbeta med systematiskt. Barn som är fattiga och har det svårt i skolan, därför att hemförhållandena är svåra, väljer oftare den breda vägen för att skaffa status, i sig själv eller i sina symboler. Då måste samhället ha resurser för att finnas där. Det hjälper inte att vi bygger ut fängelserna och utbildar fler poliser, även om vi måste göra det också, för det blir ju som att plåstra på ett smutsigt sår. De flesta föräldrar som tagit hand om barns knän vet att man måste tvätta först.
Problemet är att så länge vi diskuterar de här – eller andra frågor – utan att egentligen veta vad vi pratar om, så länge kommer det att finnas människor som låtsas att de har snabba, enkla, lösningar på svåra problem och som använder den retoriken för att få våra röster. Baksidorna på det är flera, inte bara att vi då kommer att styras av människor som kanske inte är så intresserade av att orsak och verkan verkligen ska höra ihop. En annan baksida är också att vi, här och nu, missar att prata om andra, viktiga saker. Visste du t ex att av allt dödligt våld i Sverige så står självmorden för 94%? Inte? Nej, vi pratar inte så mycket om det, tyvärr, för det borde vi verkligen göra. Så varför inte börja det nya året med att vi bestämmer att vi ska prata mer om det som verkligen har betydelse och mindre om att våra känslor gör att vi blir rädda. Bara då kommer våra politiker att också våga styra om att prata mer om det som ger långsiktiga resultat, och det förtjänar de här frågorna och faktiskt också du och jag.