Gör en staty av ”Tåg-Kurt” utanför Älvsbyns tågstation! Så skriver många som kommenterat Piteå-Tidningens artikel om den nyligen avlidne Älvsbyprofilen Kurt ”Tåg-Kurt” Johansson.
I Piteå-Tidningens artikel beskrivs hur Kurt hälsade alla ankommande resenärer välkomna och att han i och med sin bortgång definitivt lämnat ett tomrum efter sig. Monica Gustafsson, som arbetat på stationsfiket i många år, har nu dragit igång en kampanj för att få till ett minnesmärke av någon form.
Kurt beskrivs som välkänd, givetvis bland Älvsbybor, men även av andra. Och Kurt var även mitt första intryck av Älvsbyn. Detta var i samband med att jag hälsat på min kusin i Arjeplog. Därifrån fick jag lift till Älvsbyn, sedan skulle jag ta bussen till Piteå. Medan jag väntade på bussen kom en man fram och frågade mig vad klockan var.
Jag blev lite överraskad men jag meddelade förstås vad klockan var, varpå denne man konstaterade att jag väntade på bussen till Piteå. Vid det tillfället tyckte jag det var märkligt. Både att han överhuvudtaget samtalade med mig - och att han verkade kunna tidtabellen utantill.
Som ung kvinna är man tyvärr van vid att parera oinbjudna samtal från män, som kanske inte ens själva förstår att de uppfattas som påstridiga eller rentav otäcka. Men jag fick inte den känslan av Kurt. Han var förstås speciell, men artig. Och efter denna korta konversation gick han vidare. När jag senare hörde talas om att Älvsbyn hade en lokalkändis som ofta befann sig vid tågstationen förstod jag direkt att det var honom jag stött på.
Jag är förstås bara en i myllret av tusentals resenärer som någon gång mött Kurt. Men det gör mig glad att ha fått vara en av alla dessa. Och självklart tycker jag att han ska få en staty eller annan form av minnesmärke. Han var ju som ett landmärke i sig, vad jag har förstått, så det fattas ju nu när han inte längre finns bland oss.
Det finns också någonting fint och symboliskt i en sådan sak. Förr reste vi statyer av kungar, krigshjältar, vetenskapsmän och landsfäder. Men alla de där andra då? Som bara finns där, som kanske inte vunnit stora slag eller uppfunnit en mackapär, men som ändå har en stor personlighet och som är en utmärkande människa i sitt lokala samhälle?
Det vore fint om fler sådana personer kunde få uppskattning. I det lilla. I det vardagliga. I mötet människor emellan - vilket ju en tågstation i sig representerar. Där tågen möts möts även människor, och på en liten ort som Älvsbyn kanske acceptansen för folks egenheter är större än vad den hade varit om Kurt hängt på perrongerna i någon av landets större städer.
Kurt var speciell, men ändå en alldeles vanlig person. Och han var mitt och många andras första intryck av Älvsbyn. Det vore fint om han fick fortsätta vara det, i form av ett minnesmärke, lång tid framöver. På platsen där tågen - och människor - möts.