Sitter de verkligen i samma båt?

Den nya regeringen har ännu inte tillträtt eller ens förhandlat färdigt – men under den gångna veckan har det hänt två saker som skvallrar en del om deras kommande arbete.
Det ena är att tonläget från såväl Moderater som Sverigedemokrater har ändrats – och det andra är att det plötsligt har läcka ut rykten om oenighet och missämja från de pågående förhandlingarna.
Det ändrade tonläget handlar i första hand om att företrädare för de båda partierna nu är väldigt tydliga med att inget av de samhällsproblem som de har ägnat valrörelsen åt att peka på kommer att bli svåra att lösa, och kommer att ta tid.
Det handlar om såväl kärnkraften som om kriminaliteten – och egentligen är det de säger nu både sant, och i överensstämmelse med verkligheten. 
Det finns inga snabba och enkla lösningar på vare sig skjutvapenvåldet eller gängkriminaliteten – det vet vi, för vi har som samhälle gemensamt försökt få bukt med dem i flera år redan.
Det kommer att kräva åratal av socialt arbete, av polisiära insatser och av engagemang för att vända en samhällsutveckling som – trots omfattande insatser – under lång tid har gått åt fel håll.
Detsamma gäller förstås med energipolitiken – de höga elpriserna är i första hand en effekt av Vladimir Putins krig mot Ukraina och det europeiska behovet av att importera fossila bränslen från Ryssland. 
Detta står dock i skarp kontrast till vad dessa båda partier hävdade under valrörelsen – då var dessa problem de direkta konsekvenserna av Socialdemokratisk politik, och någonting de omedelbart skulle kavla upp armarna och ta tag i. 
Man förstår att de – sedan valet vunnits – har ett behov av att tona ned de förväntningar på den egna förmågan de tidigare har försökt blåsa upp. Men de kommer nog bli varse att det väljarna minns snarare är de löften de har gett.
Den andra nyheten som skvallrar om deras kommande arbete är att det nu – med bara några dagar kvar tills att Ulf Kristersson (M) ska lämna besked till talmannen på allvar har börjat läcka från förhandlingarna.
Det är inte goda nyheter – inte det som läcker, och kanske framförallt det faktum att partierna har börjat läcka nyheter till medierna från förhandlingarna. 
Det är ett sätt att använda offentligheten till att sätta press på varandra i frågor som man absolut vill ha igenom, eller att hugga till sig själva en lite större bit av kakan – men det är en riskabel metod, som mycket väl kan leda till andra effekter än den avsedda.
Positioner som har blivit offentliga är betydligt svårare att backa ifrån än sådana som man har framfört i slutna rum, och samtalsklimatet i en förhandling blir lidande när man inte vet vad av det man säger idag som finns att läsa i kvällspressen imorgon.
Ingenting av detta är ett tecken på att förhandlingarna skulle spricka, eller ens att de nödvändigtvis kommer att kräva ännu mer tid än vad det redan gjort.
Det är däremot tecken på att valrörelsens fiktioner redan nu börjar stöta på grund i verkligheten – och allra mest av allt börjar bilden av att de skulle vara så överens med varandra spricka.
Liberaler och nationalister är dåliga sängkamrater till varandra, och det är inte bara för att de ofta tar fram varandras allra sämsta sidor. Det är för att de i själva verket är ideologiskt oförsonliga med varandra, och inte delar en gemensam bild av vare sig politiken eller framtiden. 
Därför är utvecklingen inte oväntad – men det är synd att det skulle krävas en regeringsförhandling för att det skulle gå upp för partierna själva och deras ledande företrädare.