I ett uppmärksammat tal i Rumänien sade den ungerske premiärministern Viktor Órban nyligen: ”Vi (ungrare) är inte en blandras, och vi vill heller inte bli en blandras.”
Han påstod även att länder där européer och icke-européer blandas inte längre går att betrakta som nationer.
Det är ett hårresande uttalande, som har väckt starka reaktioner både i Ungern och i resten av Europa. Men även hårresande uttalanden sker i en kontext, och det är bara genom att titta på dem som vi kan förstå deras sammanhang.
Det som gör detta uttalande så stötande är nämligen inte bara det han säger – utan också den plats och den tidpunkt som han väljer att göra det på.
Anledningen till att Ungerns premiärminister varje år åker till en småstad för att hålla tal är nämligen inte helt oskyldig - Băile Tuşnad är beläget i de delar av Rumänien som historiskt varit en del av Ungern, och som fortfarande har en ungerskspråkig minoritet.
Det har länge varit en källa till friktion mellan länderna – och för premiärministern är det årliga talet där ett tillfälle att liera sig med och signalera sin samhörighet med den allra extremaste delen av den ungerska nationalismen.
Det behöver knappast tilläggas att det också gör hans uttalande ännu farligare – Central- och Östeuropa är en region som länge har präglats av en stor blandning av språk, religioner och etniska identiteter, men också av konflikter mellan olika grupper.
Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i den europeiska historien för att förstå vilket brännbart material den typ av etnonationalism som Órban företräder är – det räcker med att se tillbaka till 1990-talet för att förstå att det är elden som den ungerske premiärministern leker med här.
Vidare kommer kommentarerna just som Ungern på grund av sin undfallenhet mot Vladimir Putins Ryssland och dennes krig mot Ukraina har blivit mer isolerad i Europa än någonsin förut; till och med Polen verkar i nuläget vända hans regim ryggen.
De sammanfaller också med omfattande protester inom Ungern mot en ny skatt för småföretagare – och det är ingen slump att det är i just detta läge som Órban väljer att tala öppet om ”rasblandning.”
Genom att göra det hoppas han skifta fokus, och förvandla sig själv till ungrarnas och ungerskhetens försvarare, i stället för dess förtryckare.
Om det är ett politiskt drag vi känner igen från Sverige är det inte särskilt konstigt. Sverigedemokraterna har i åratal betraktat Ungern under Órban som en förebild. Deras Europaparlamentariker har gång på gång röstat för att skydda landet från sanktioner, och 2018 skrev Jimmie Åkesson en debattartikel med rubriken: ”Ungern vågar utmana dina värderingar, Lööf.”
I Órbans Ungern har demokratin, rättsstaten och yttrandefriheten steg för steg monterats ned. Där är HBTQ-personer rädda för att vara öppna med sin sexuella identitet. Där driver regeringen valkampanj genom att sprida konspirationsteorier om Bryssel och antisemitiska troper om affärsmannen och filantropen George Soros.
Där reduceras alla problem till föreställningar om nationell identitet och tillhörighet – och där har regeringen under de senaste sex månaderna fortsatt att splittra den europeiska enigheten för att gå Vladimir Putins ärenden.
Så ser det ut i det land som Sverigedemokraterna ofta har kallat för en förebild. Och så ligger det alltså till med det parti Ulf Kristersson (M) har valt att liera sig med. Allt detta sker i ett sammanhang, och Viktor Órban är tyvärr inte ensam om att leka med elden i Europa idag.