De sanktioner som resten av världen – med tonvikt på Europa och USA – har infört mot Ryssland med anledning av landets pågående anfallskrig mot Ukraina följer två parallella spår.
Å ena sidan har vi de officiella sanktionerna, som syftar till att komma åt den ryska ledningen, att skada de ekonomiska fundamenten för den ryska krigsmakten och i allmänhet öka kostnaden för det ryska agerandet.
Å andra sidan har vi också sett en annan våg av sanktioner som kommer från institutioner och företag. Den blir allt större för varje dag, och för varje dag som går ökar också trycket på dem som ännu inte pausat sina verksamheter i Ryssland.
Klädkedjor och affärer har stängt sina ryska filialer, butiker har plockat bort ryska varor och det internationella judoförbundet var snabba med att beröva den ryske presidenten Vladimir Putin hans titel som hedersordförande.
Ryska fotbollslag har stängts av från att delta i turneringar organiserade av FIFA och UEFA, och samma sak gäller för Eurovision Song Contest och en lång rad andra kulturevenemang.
Ibland tangerar konsekvenserna det absurda – så har ryska dirigenter och sångares uppträdande på scener i väst villkorats med att de fördömer den ryska invasionen, och katter uppfödda i Ryssland har hindrats från att delta i tävlingar utomlands.
Det finns två sätt man kan se dessa sanktioner på – och dem är man faktiskt tvungen att hålla i huvudet på en och samma gång.
Det ena är att detta är ett utslag för det djupa deltagande med Ukraina och den avsky för den ryska invasionen som så många av oss känner just nu, och som vi behöver hitta sätt att visa och uttrycka.
Det är förståeligt, och kan faktiskt komma att få konsekvenser. I det hårt kontrollerade ryska informationslandskapet är det viktigt att till den ryska befolkningen skicka varje signal som överhuvudtaget går att skicka om hur omvärlden ser på det som händer just nu.
Nästan alla globala institutioner och kulturella gemenskaper har amerikanska eller europeiska rötter – det är också en typ av mjuk makt, där man kan villkora ett lands deltagande med ett civiliserat agerande även i övrigt.
Nu inser västvärlden plötsligt vidden av den egna kulturella hegemonin, och använder den till dess fulla potential utan att riskera att eskalera en militär konflikt.
Men mitt i denna sanktionsfeber får vi inte glömma bort att någonting inte automatiskt blir rätt bara för att ”alla” tycker det just nu.
I de sociala mediernas tid riskerar alla starka känslor att urarta till en moralistisk tjurrusning och en tävling i att vara först, och göra allra mest för att uttrycka sin avsky. Det må vara aldrig så rätt i detta enskilda fall – men vi måste också ställa oss frågan om det är på det sättet som vi vill att politik ska bedrivas.
När känslorna svallar som högst är det lätt att reglerna och principerna far ut genom fönstret – fast det är just då man skulle behöva dem som allra mest.
Risken är också att sanktionerna får något teatralt över sig, som får ersätta det som verkligen hade kunnat göra effekt; det är när allt kommer omkring både lättare och billigare att ställa in ett par fotbollsmatcher än att sluta köpa rysk gas och olja och så finansiera den ryska krigsmaskinen.
I det får vi inte heller glömma att sanktionernas effekt ytterst inte kommer att bestämmas av vad vi känner, säger eller är beredda att göra just nu – utan av hur länge Europa, USA och resten av världen är beredda att hålla ihop och hålla ut efter att den första vågen av starka känslor har ebbat ut.