I lördags kom beskedet från arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark att regeringen har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att bidra till en förbättrad och mer effektiv kompetensförsörjning i samband med stora företagsetablering och företagsexpansioner.
Låter det abstrakt och en smula komplicerat? Det är det inte. Det handlar om att Arbetsförmedlingen ska utföra sitt traditionella uppdrag i att hjälpa företagen att finna den kompetens de söker, och hjälpa arbetstagarna att komma till de platser där deras kompetens är eftersökt.
I samband med den pågående klimatomställningen och de stora industrisatsningar som gjorts i Norrbotten under de senaste åren finns en skriande efterfrågan efter kvalificerad arbetskraft.
Ur ett historiskt perspektiv skulle det kunna tyckas som ett angenämt problem – men det är ett reellt problem som i dagsläget hindrar företag och samhällen i stora delar av Sverige från att växla upp, och fortsätta växa.
Situationen är också en påminnelse om hur viktig industrin har varit och alltjämt är för Norrbotten och för hela Sverige – det var den svenska industrin som var med och byggde välfärden, och även om framtidens hetaste produkter kan heta elbilsbatterier i stället för kullager är det alltjämt industrin som tjänar som motorn i den svenska ekonomin.
För att tillfredsställa denna efterfrågan på kompetens kommer flyttlassen att behöva rulla norrut – och efter att regeringen tidigare utsett Peter Larsson till samordnare för dessa frågor, ska nu ska alltså även Arbetsförmedlingen kopplas på som ytterligare ett draglok.
Det är en klok åtgärd som går i linje med traditionell svensk arbetsmarknadspolitik. Den bygger på den socialdemokratiska insikten om att ingen marknad kommer att fungera av sig själv, utan att samhället har en viktig och aktiv roll att spela på arbetsmarknaden.
Enligt de ekonomiska modellerna kanske det skulle fungera så att människorna automatiskt söker sig dit efterfrågan på deras kompetens är som allra störst – men sådana modeller stupar på att alla inte har tillgång till samma information vid samma tillfälle, och att människor faktiskt är mer än enbart rationella ekonomiska subjekt.
Du kan helt enkelt inte söka ett jobb om du inte vet om att det finns till – och stora beslut som att flytta till en annan del av landet är beroende av betydligt fler och mer komplicerade faktorer än vem som just då erbjuder allra högst lön.
Det handlar om möjligheterna att få en bostad och till att ha ett rikt och varierat liv utanför arbetet, men också om chansen för en eventuell partner att få ett jobb. Det handlar om den framtid man ser framför sig för sina barn, och om utsikten att åldras i trygghet på en ny plats.
Detta är frågor som ingen enskild myndighet kan ge något svar– men som samhällets alla olika aktörer och trygghetssystem tillsammans faktiskt utgör en sorts löpande försök att besvara.
Om vi känner oss tillräckligt trygga i det samhälle vi lever i och kommer till, kommer vi också att våga ta nya initiativ och göra sådant som vi annars skulle ha upplevt som en risk.
Därför är det glädjande att se att vi idag inte bara har en regering som ser industrins betydelse för Sverige och för tillväxten, utan också är beredd att agera och visa handlingskraft för att lösa de utmaningar den står inför. Det är nämligen bara tillsammans som vi kan bygga Sverige och den svenska välfärden stark.