Under måndagen hade Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) ett möte med sin finska motsvarighet och den transatlantiska försvarsorganisationen NATO:s generalsekreterare, den före detta norska statsministern Jens Stoltenberg.
Mötet hölls med anledning av de ökande spänningarna i Östersjöområdet och det ryska vapenskramlet vid gränsen till Ukraina, och vid den avslutande presskonferensen sade Linde både att Sverige står fast vid vårt stöd för Ukrainas självständighet och att vi är djupt oroade över Moskvas aggressiva retorik.
Samtidigt uttryckte Stoltenberg NATO:s engagemang för stabiliteten och säkerheten i östra Europa och i Östersjöområdet, och applåderade den ökade svenska militära närvaron på det strategiskt viktiga Gotland.
Allt detta är kända fakta – men förutom den aktiva roll som regelbunden diplomati har att spela i lösningen och hantering av den pågående konflikten mellan Ryssland och NATO, hade mötet även en viktig symbolisk betydelse.
Varken Sverige eller Finland är i nuläget NATO-medlemmar – men båda länderna arbetar tillsammans med varandra, med sina nordiska grannar, med den Europeiska Unionen och med NATO för att vår del av världen ska vara en trygg och säker plats.
Det står i skarp kontrast till det resonemang som förespråkare för ett svenskt NATO-medlemskap för – att den som inte har några skriftliga garantier för den egna säkerheten varken kan räkna med NATO:s engagemang i händelse av krig eller har en röst vid bordet när säkerhetsfrågor avhandlas.
Sverige är inte och kommer aldrig att vara en stor spelare på det geopolitiska fältet – men säkerheten och freden i vår del av världen kan enbart byggas genom samtal, samarbeten och gemensamt engagemang; i sådana samarbeten kan vi vara en värdefull partner, oavsett om vi är medlemmar av NATO eller ej.
Det är inte minst viktigt att vi minns det i den inrikespolitiska debatten, när vi nu närmar oss ett riksdagsval. Där tenderar komplicerade politiska frågor olyckligt nog att få en binär karaktär – de blir till ett ”antingen eller”, där vi antingen måste svara ”ja” eller ”nej.”
Att betrakta en så komplex fråga som den svenska säkerhetspolitiken så är inte bara att förenkla den på ett nästan komiskt sätt – det är faktiskt att minska de egna alternativen och det egna handlingsutrymmet på ett direkt kontraproduktivt sätt.
För att göra det krävs det att vi håller huvudet kallt, och inte bidrar till att i onödan dramatisera den situation som vi just nu befinner oss i; det duger faktiskt inte att som många av våra tidningar har gjort de senaste veckorna dra igång 2020-talets svar på 80-talets ubåtsjakt och förutsätta att varje drönare över Stockholm kommer från andra sidan Östersjön.
Även om utredningar skulle visa att någon av dem kom därifrån, måste vi fråga oss vilket syfte en sådan provokation skulle ha. Att låta oron stiga oss åt huvudet så att vi börjar fatta irrationella beslut kan faktiskt spela Moskva rätt i händerna, fast det är motsatsen till vad vi vill.
Svensk säkerhetspolitik bör föras med lugn och säker hand, och med en bred majoritet bakom sig i riksdagen. I det är parti-och blocköverskridande överläggningar en central men också helt naturlig del, och därför är det bra att Magdalena Andersson (S) tagit upp oppositionens begäran om sådana.
Det pågår stor dramatik i världen just nu – men det viktiga är inte att vi ska få vara med eller ens låta allra högst. Det viktiga är att vi får spela den roll som vi vill ha, och som faktiskt är vår.