Idag är försvaret och säkerhetspolitiken på allas läppar. Det borde den vara, och det är svårt att tänka sig att det skulle ha varit på något annat sätt.
Efter att ha behandlats minst sagt styvmoderligt av snart sagt alla regeringar i modern tid, har de genom den ryska invasionen av Ukraina och alla dess efterskalv kommit att bli en nödvändighet att diskutera och faktiskt också att lösa omedelbart.
Märkligt nog har det emellertid inte gjort frågan mer intressant ur ett snävt politiskt perspektiv, utan mindre. Den i det närmaste fullständiga enigheten om att försvarsmakten är ett lågt prioriterat område, har ersatts av en nästan lika fullständig enighet om dess betydelse.
Det blev inte minst tydligt i Sveriges Televisions senaste partiledardebatt, där konfliktnivån på just det området var mindre än vid allsången runt lägerelden på ett scoutläger; de stora partiernas ledare turades om att i olika tonarter lovsjunga vikten av en ansvarsfull och brett förankrad politik.
Det är gott så, och vi ska skatta oss lyckliga som inte har det på något annat sätt. Men därför bör vi också akta oss för att låta en fråga där de politiska skiljelinjerna hittills har varit om inte marginella så i varje fall lågt prioriterade fullständigt dominera det politiska rummet.
Där måste det nämligen finnas utrymme för andra frågor, som det är nu är hög tid att vi börjar ägna en smula mer av vår kapacitet och beslutsförmåga.
Vi kan helt enkelt inte låta osäkerheten i omvärlden och vår egen rädsla inför hur framtiden kommer att se ut dominera årets valrörelse – det vore å ena sidan att spela de makter som vill skrämma oss i händerna, och det vore å andra sidan att förlora ur synhåll de saker som vi faktiskt kan göra något åt.
Det är nämligen så att en lösning på säkerhetspolitikens område inte automatiskt innebär en lösning på de problem inom den svenska skolan som i första hand orsakas av den särbehandling med silkesvantar som vinstdrivande friskolor får.
Den kommer inte heller att skapa fler vårdplatser på de svenska sjukhusen eller göra arbetssituationen för den svenska vårdpersonalen drägligare genom att ge dem fler kollegor och mer tid för sina patienter.
Och om det nu var någon som trodde det, så kommer en sådan inte heller att reparera de sprickor i den kommunala äldrevården och hemtjänsten som blev smärtsamt tydliga under coronapandemin.
Tillsammans bildar dessa tre frågor en sliten fras, som vi känner igen från varje svensk valrörelse i mannaminne: Vård. Skola. Omsorg.
Men som ofta är fallet har den frasen blivit sliten just eftersom den behöver användas väldigt ofta – dessa tre ord fångar in det område där de beslut som svenska politiker fattar har som allra störst inverkan och inflytande på medborgarnas liv.
De handlar om vår gemensamma välfärd så som den gestaltas, dag ut och dag in, i den allra gråaste vardagen. Det sker långt ifrån den stora världen, och långt ifrån de mäktiga människorna i Washington, Paris och Beijing.
Men det sker hos oss, och därför är det faktiskt det allra viktigaste vi kan tänka på och tala om. Frihet och demokrati är stora ord som passar på stora scener och i dramatiska proklamationer där hela världen hör på.
Det är emellertid inte där de hör hemma, och inte heller där de egentligen finns. De finns hos dig och mig – i fikarum, i möteslokaler och på arbetsplatser runtomkring vårt land.
De finns i den solidaritet och omsorg om varandra som vi hela tiden visar, och som aldrig någonsin tar slut. Och det är åt den vi kommer att behöva ägna oss just nu.