Arbetsmoralen på de allra flesta arbetsplatser är hög. Men den tar sig i olika uttryck beroende på arbetsplats. Jag minns min värsta stund under tiden jag arbetade som barnskötare, och magsjukan gick på förskolan. Jag stod i tvättrummet och bytte en misstänkt blöt bajsblöja på ett mindre barn. Vänd mot skötbordet, så att jag hade ryggen mot handfaten där ett av de större barnen stod och tvättade händerna, och plötsligt hör jag hulkande ljud. Sedan ett plask. Och jag kände den varma spyan stänka upp längs mina vader.
Jag hade sådan arbetsmoral och var så lojal gentemot min arbetsplats att jag, likt en krigshjälte (för efter två veckor av fler och fler fall av magsjuka kändes förskolan verkligen som en krigszon), kastade mig mot dörren in till tvättrummet, och stängde in mig själv med barnen. För att minska spridningen ut till resten av avdelningen och förskolan.
Barnens föräldrar ringdes och medan vi väntade på att ungarna skulle bli hämtade placerade jag dem i ett hörn av tvättrummet medan jag började torka kräk från golvet, med dörren ut till avdelningen allt jämt stängd. Trots att det kändes som att lukten av spya och bajs skulle kväva mig, och trots att jag visste att jag antagligen själv skulle bli sjuk, så gjorde jag ändå mitt jobb. För vad annars skulle jag ha gjort? Sjappat? Lämnat två små sjuka barn, och en förskola i kris, och sagt tack och hej?
Att jag kände mig som en krigshjälte i den stunden är mer ett sätt att beskriva känslan av att befinna mig i något som kändes som en action-film. Men vi pratar ofta i termer om välfärdshjältar, och någonstans är det väl det alla är som arbetar under förhållanden likt den jag själv befann mig i på den förskolan den våren. Folk som jobbar inom förskola, vård, och äldreomsorg är utan tvekan välfärdshjältar, för om de hade sjappat när verksamheten behövde dem som mest, så skulle hela Sverige gå under.
Nu går det nya coronaviruset, Covid 19, lös över hela världen. Men inget land är så väl förberett som Sverige, eftersom vi har den tradition vi har av att ta hand om varandra. För arbetsmoral och lojalitet med sin arbetsplats kommer inte hur som helst, den kommer genom en känsla av samhällelig gemenskap. “Nu har vi en utmaning. Vi tacklar den på bästa möjliga vis. Tillsammans.” Den gemenskapen kände jag starkt under min tid som barnskötare.
När jag, efter tvättrums-incidenten, själv blev sjuk stannade jag givetvis hemma. Magsjuka är väl den sjukdom som förhoppningsvis alla stannar hemma för, men på förskolan var vi alltid noga med att oavsett sjukdom vara hemma. Vi var alltid noga med hygien. För vi visste att vår arbetsplats inte var den typen av arbetsplats där man sågs som en hjälte för att man dök upp trots att man var sjuk. Det är inte vad hjälte-begreppet innebär.
Numera arbetar jag på kontor, liksom många av mina vänner runt om i Sverige också gör. Och i kontorsmiljöer har jargongen länge varit en annan. “Vilken hjälte du är, vilken arbetsmoral du har!” vittnar många av mina bekanta om att de hör kollegor säga när någon är på jobbet sjuk. Förhoppningsvis kan Covid 19 innebära en förändring av denna syn även på längre sikt. För gemensamt ansvar för att inte sprida smitta och sjukdomar skulle behövas varje dag, även den dag corona-skräcken avtagit. Det vet alla som jobbat inom välfärden.