Under söndagen röstade Liberalernas partiråd om huruvida partiet ska öppna upp för samtal med Sverigedemokraterna, en linje som partiledaren Nyamko Sabuni drivit. Hennes linje vann, men det är svårt att se detta som en seger för Liberalerna som parti.
Jag har nog faktiskt alltid fascinerats av Nyamko Sabuni. Jag minns så tydligt när hon, för åtta år sedan, var minister i regeringen Reinfeldt och gästade Skavlan. Hon sa då att så länge hon håller på med politik kommer hon att sträva efter den högsta positionen, som hon då menade var statsminister. Med det uttalandet visade Sabuni på en oväntad okunskap om hur politik fungerar.
Politik är ett lagarbete. Det finns hundratusentals människor runt om i landet som sysslar med politik, och som förstår att de alla inte kan sträva efter den högsta positionen. Det vore en otroligt fattig demokrati om varenda politiskt engagerad person bara var det för att en dag nå statsministerposten. Vilket inte heller nödvändigtvis är ”den högsta positionen”, eller den med mest inflytande. Det vet också de flesta som håller på med politik.
Att vara statsminister innebär att vara chef i regeringen. En lagledare, om något. Och för att kunna vara en god lagledare krävs förtroende hos de man ska leda. Den punkten har Nyamko Sabuni de senaste åren inte heller visat sig ha riktig förståelse för.
Sabuni blev inte vald till partiledare utan strid. Det fanns många inom hennes eget parti som hellre hade sett någon annan efterträda Jan Björklund (L) som partiledare. I det läget är det viktigt att tidigt visa att man är en lyhörd ledare, och visa att det trots allt var rätt att välja henne och inte någon annan.
Det skedde tyvärr inte heller. När Björklund avgick hade Liberalerna precis valt att gå samma väg som Centerpartiet, och bryta upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att istället samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Detta för att L och C båda ville hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande över regeringspolitiken, något som M och KD inte tyckte var lika viktigt.
Men under de senaste två dryga åren har Sabuni uttryckt missnöje över detta nya samarbete, och hon har heller inte lagt fram ett enda seriöst politiskt förslag. Detta har lett till att Liberalerna i de senaste opinionsmätningarna legat långt under riksdagsspärren och partiets kris var nära total redan innan Sabuni gick ut med att hon, efter valet 2022, vill se en borgerlig regering igen.
Det uttalandet innebar givetvis en förändring från Björklunds linje, om att SD ska hållas utanför inflytande över regeringens politik, eftersom det inte är troligt att en moderatledd regering kan tillträda utan att ge Sverigedemokraterna inflytande. Och här blir det också så tydligt att Sabuni fortfarande inte förstått vad ledarskap innebär, eller åtminstone missförstått sitt eget interna stöd i partiet.
Politik är ett lagarbete, och väljs du till en ledarposition blir du en lagledare. Och många i Sabunis lag, alltså hennes parti, är inte nöjda med hur Sabuni nu öppnat upp för Sverigedemokraterna. När partirådet nu röstat om det vann förvisso Sabunis linje, men de kritiska rösterna inom partiet kommer inte att tystna för det.
Partirådets beslut spelar förstås inte någon vidare roll eftersom Liberalerna mest troligt kommer att falla ur riksdagen ändå. Men det är synd. Riksdagen behöver faktiskt liberaler, som står upp för de liberala värdena. Även om det inte är troligt att en liberal någonsin kommer att sitta på statsministerposten.