Alla som är födda så pass lång tid innan mordet på Olof Palme att de har möjlighet att komma ihåg den dagen gör också det. Min föräldrageneration kan alla säga exakt var de befann sig och på vilket klockslag de nåddes av nyheten. Hela landet var i chock. Sedan tog det trettiofyra år och ännu är mordet inte löst.
Under onsdagen presenterades ett avslut på Palmeutredningen. Misstänkt är den så kallade ”Skandiamannen”, Stig Engström. Eftersom han är död sedan tjugo år tillbaka läggs därför utredningen ner. I hela Sverige, och på många håll i resten av världen, har media bevakat och rapporterat om detta under onsdagen och lär säkert fortsätta göra det under kommande dagar.
Därför är Olof Palme nu återigen på allas läppar. Det har genom åren spekulerats hejvilt om vem mördaren kan vara, och det är vid det här laget uppenbart att vi aldrig kommer att veta helt hundraprocentigt säkert. Men i morgonstudion i SVT gästade den tidigare socialdemokratiska politikern Mona Sahlin och menade att hon tycker att det är viktigt att minnas Palme som mer än ett mordoffer.
Det håller jag med om. Men eftersom jag är så ung vet jag inte riktigt hur. Vänsternissar brukar mena att Palme vänder sig i sin grav när dagens socialdemokrati går med på överenskommelser eller brukar retorik mer till höger än den traditionella socialdemokratin. Samtidigt är många av dessa också personer som tyckte att det var borgerligt att vara sosse redan på Palmes tid.
Lösryckta Palme-citat brukade hagla under SSU-kongresserna när jag var ung. Det är bara tio år sedan jag var SSU:are, men ungdomsförbundet är väldigt föränderligt så jag vet faktiskt inte hur det är nu. Men SSU-vänstern ”på min tid” romantiserade 60- och 70-talet på ett sätt som vi i SSU-högern inte fann förenligt med den framåtanda vi ansåg att ungdomsförbundet behövde ha. Därför blev dessa eviga Palme-citat från talarstolen på kongresserna ganska uttjatade.
Av den anledningen har Olof Palme tidigare för mig varit en symbol för bakåtsträvande vänstersossar och vänsterdebattörer även utanför socialdemokratin. Det är trist, och det är orättvist. För jag kommer ihåg när jag såg Palme-dokumentären som kom för ett par år sedan och jag minns särskilt orden från Anna Lindh, som då var SSU:are, på Olof Palmes begravning. ”En människa kan dö, men inte idéer”.
Det är vad socialdemokrati handlar om för mig. En idé om jämlikhet, frihet och solidaritet, som sträcker sig längre än generationer och som blickar framåt. Det finns ingen “rätt” socialdemokrati, för den demokratiska socialismens mål är aldrig fulländat. Analysen av samhället ska göras i nutid, med framtiden i fokus, och därför är det inte konstigt att jag kunde tröttna på att höra att "det minsann var bättre på Palmes tid” och citat av en ledare som gick bort närmare tio år innan jag ens var född.
Men det Olof Palme var, det var just essensen av vad en socialdemokrat ska vara. För han blickade alltid framåt. Han lyssnade på ungdomen. Han stod upp emot orättvisor. Och det är alltid socialdemokratins uppgift, oavsett om vi pratar 1970-talet, nutid, eller hundra år framöver.
Det är minnet av Olof Palme som politiker för mig, och jag tänker låta det vara det trots att jag och han inte levt under samma tid och jag inte kan minnas honom som äldre personer kan. Och det måste ju å andra sidan vara det viktiga, för nu när allt fler som minns honom gått in pension och på sikt kommer gå i graven själva, så måste det vara minnet av de där idéerna som aldrig kan tillåtas dö.