Skolnedläggningar är nog den minst populära sak politiker kan föreslå. Därför kan man också räkna med att sådana förslag aldrig kommer ur illvilja, för ingen politiker vill stå och förklara varför ungarnas skola ska läggas ner. Det spelar liksom ingen roll för de berörda att utbildningen troligtvis blir bättre när klassammansättning och lärartäthet prioriteras före fysiska lokaler. För att förbättringar väntar runt hörnet, det kan ju ingen veta på förhand. Och därför skapar det oro.
Det är också därför helt rimligt att folk protesterar. Det hade även varit helt rimligt av ledande politiker att då lyssna, göra avvägningar, och antingen ändra sig eller stå på sig. Men politik är komplicerat sådana gånger. För det är inte alltid de som skriker högst som har mest att säga, och det är också därför lokala folkomröstningar sällan blir bra. För de gör komplicerade frågor till svart eller vitt, och de som skriker högst får oftast gehör.
Folkomröstningen i Luleå är ett bra exempel på det. 89 procent av de som röstade la sin röst på folkinitiativet, som vill avbryta planer på en omstrukturering av skolan. Det kan man se som en rungande seger. Personligen är jag chockad över att någon röstade på det andra alternativet. Inte för att jag inte tror att det andra alternativet är bättre, utan för att jag vet att folkomröstningar ofta ger det enkla svaret rätt. Det är därför folkomröstningar sällan funkar. Det gjorde inte den här heller.
För även om segern gick till folkinitiativet är problemet att valdeltagandet var helt otroligt lågt (38 procent av de röstberättigade). Vilket ofta är problemet med lokala folkomröstningar - att de sällan ger någon tydlighet i frågan. Det får nu Fredrik Hansson (S), som var vice ordförande i kommunstyrelsen under Lenitha Ericson (S), stå i media och kommentera.
Man ska inte tycka synd om politiker när de befinner sig i svåra lägen. Hela grejen med att vara politiker innebär att ibland fatta tuffa beslut och veta om att det inte går att göra alla nöjda. Få andra jobb är så otacksamma som att vara heltidspolitiker. Men sympati kan man ändå känna. Hansson har nu ofrivilligt hamnat på uppdraget Niklas Nordström (S) lämnade för ett år sedan och som Lenitha Ericson lämnade för bara några veckor sedan, precis innan folkomröstningen om skolan.
Socialdemokraternas interna problem har gått ut över kommunen. Det ger varken trygghet eller stabilitet för medborgarna att se S byta kommunalråd en gång om året som om det vore tradition. På våren bränns majbrasor, på hösten bränns politiker. Det är årstidernas säkraste märke i Luleå kommun.
Jag undrar om det inte börjar vara läge för S att ge med sig. Jag tror som sagt inte att lokala folkomröstningar överhuvudtaget funkar, eller att skolnedläggningar föreslås om det finns något bättre alternativ. Men jag tror inte heller att Luleå kommuns mest engagerade medborgare tycker att det Socialdemokratiska partiet gett intryck av att vara förstående inför deras engagemang. Hur skulle de kunna känna så? När man kan försöka att ha en god dialog med någon som strax efteråt säger att hen hoppar av, för att sedan försvinna. Då ska man börja om på nytt. För varje gång försvagas förtroendet.
Det hela är faktiskt bara tragiskt. Luleå ska vara den starka storstaden i norr, mittpunkten av Norrbottens politiska karta. Nordström är delvis skyldig till att det blivit som det blivit. Ericson också. Men hela partiorganisationen har problem nu, och därmed går inte en enda Luleå-sosse fri från skuld.