Det är avsett som en påtryckning och styrkedemonstration – men säger i själva verket mer om Rysslands svaghet än dess styrka. Ukraina, som historiskt har nära band till Ryssland och var en del av både Tsarryssland och Sovjetunionen, har steg för steg närmat sig västvärlden, och den omedelbara anledningen till det senaste årets ryska upptrappning tycks vara rädslan för att landet skulle ansluta sig till försvarsalliansen NATO.
Skulle Ukraina välja att fatta ett sådant beslut, har Ryssland bara sig själva att skylla. Ända sedan den ryska annekteringen av Krimhalvön år 2014 har Ukraina varit fastlåst i en lågintensiv konflikt med de ryskstödda separatisterna i de östra delarna av landet. Att landet söker stöd från västvärlden är begripligt – men ännu viktigare är att varje sådant beslut måste vara upp till det ukrainska folket själva.
Ryssland har under Vladimir Putin gång på gång visat att de inte respekterar sina grannländers suveränitet, och blandar sig i de före detta sovjetrepublikernas inre angelägenheter.
Därför är det viktigt att resten av världen noggrant koordinerar sitt svar på hotet om rysk aggression mot Ukraina. Det är ett utslag av en imperielogik, där större stater med våld tror sig kunna diktera händelserna i mindre länder, som inte bara är omoralisk utan också är hopplöst förlegad.
Imperiernas tid är förbi, och militärt våld kan inte tillåtas att återkomma som medel för att lösa konflikter om gränser och inflytande.
Om Ryssland inte tvingas att backa från hoten mot Ukraina, kommer det att skicka en tydlig signal till övriga länder i regioner om att Vladimir Putin har fria händer att styra och ställa i allt det han betraktar som en del av Rysslands intressesfär.
Det vore katastrofalt inte bara för de inblandade länderna, utan också för säkerheten och stabiliteten i Europa på längre sikt. Om inte gränsen dras här – var ska den då dras? Vid länderna i Kaukasus? Vid Baltikum?
Där är vi inte än – och mitt i allt detta vapenskrammel och alarmism är det en poäng som är värd att understryka. Mycket talar för att hotet om en rysk invasion av Ukraina är stora ord utan särskilt mycket kraft eller verklighet bakom.
Och oavsett hur stötande själva tanken är, reflekterar den också en strategisk verklighet där president Putin har förtvivlat svårt att hävda sig och måste ta till sina allra grövsta maktmedel för att göra sin röst hörd i de länder han betraktar som sin egen bakgård.
Det är en viktig lärdom för den Europeiska Unionen, som med självförtroende borde kunna stå på sig emot de ryska kraven inte bara i denna fråga, utan även när det kommer till landets agerande i Belarus och andra konflikter.
Det borde också vara en viktig lärdom för Sverige, där de senaste årens ökade intresse för försvarsfrågan och återinvesteringar i försvarsmakten visserligen har varit nödvändiga – men där man också borde veta att skilja mellan vad som är Rysslands faktiska förmåga, och vad som bara är tom retorik.
Ett Ryssland som inte förmår att utöva det inflytande de önskar i de före detta sovjetrepublikerna är knappast i stånd att dominera Östersjöregionen. En nykter analys av detta sakförhållande kan enbart begränsa den ryska förmågan att projicera makt och inflytande i utlandet, och befria oss att agera med mer självsäkerhet och tydlighet i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter i vårt närområde.