Jag har svårt för de där som lovar enkla lösningar. En del är föräldrar och mutar barnen ut ur affären för att slippa ta konflikten med en unge som arbetat upp sig till hysteri. De lär barnen att man kan få en kortsiktig vinst i form av en påse godis eller en leksak, och så skapar de ett långsiktigt elände för sig själva. En del bestämmer att kvällstidningarnas rubriker ska handla om hur enkelt det är att få den perfekta kroppen. Längst där inne vet vi ju att det inte handlar om att vi ska äta en viss grönsak eller dricka två glas vatten innan middagen för att kroppen ska må väl. Det är frestande att tro att det är sant, vi vill ju att det ska vara enkelt.
En del är politiker och lovar att det är superenkelt att lösa precis allt om de bara får våra röster. Och det är nånting i den där retoriken som provocerar mig enormt. Jag känner igen det från skoltiden. Någon, den som var ledaren, sa nånting, och de i ringen runt nickade. Det som sas vår ofta inte särskilt smart eller öppet för motargument, det kanske är det som jag går igång på nu. Nu när valpropagandan har kommit igång. I tv- och radioreklam. Tryckt på t-shirtar. Det finns nånting där som inte fanns förut. Respekten för att vi tyckte olika var genuin då, nu går till angrepp på ett billigare sätt, som i högstadiet. Som att man tycker att höga elpriser är en socialistisk uppfinning och därför knäppt, när det mer komplicerade resonemanget säger att om elen är jättebillig kommer vi att förbruka mer och inte fundera över alternativ. När man inte vet vad feminism egentligen är annat än att det är nåt flummigt som ska bekämpas, när det egentligen visar sig överallt att människor bedöms efter kön och inte efter kompetens, vilket gör mig - som mamma till en dotter - galen.
Vissa dagar tänker jag att vi som väljare får de budskap vi förtjänar. Om folk inte ids sätta sig in i om det som sägs i tevereklamen är sant eller alls möjligt så blir det ju vårt eget fel att de högröstade fortsätter att smälla i oss halvlögner som låter bra vid första påseendet. Mina barn brukar säga att deras mamma sagt att om något låter för bra för att vara sant så är det oftast så. Det har deras mamma förvisso inte hittat på själv, men jag håller på att ha uppnått den ålder då jag med viss övertygelse kan titta tillbaka och säga att det faktiskt är sant. Alltså är det dags att vi pratar vi lite mer på djupet med varann och skiter i om valstrategerna säger att när vi ger oss in i djupare diskussioner och säger ”om” och ”men” och ”å andra sidan” så upplevs vi som allt annat än starka och övertygande. Vi struntar helt enkelt i att det är korta, slagkraftiga slagord vi ska säga.
Vi måste möta populismen, och partierna med en grumlig agenda, med de enkla frågorna. De som handlar om vilket samhälle vi egentligen vill ha. De svårare frågorna med de mångfacetterade svaren måste få komma långt före valårs-hoten som handlar om några hundralappar i plånboken eller kallvatten i duschen. Vi måste få chansen att ställa saker tillrätta som har gått fel. Om alla funderar över vilka det är som vill att man ska ha större chanser att växa och utvecklas utifrån om man valt rätt föräldrar, och vilka det är som vill att vi ska strunta i att energi produceras på ett sånt sätt att det faktiskt förstör den jord vi står på, så kan vi prata sen om vad små steg i fel riktning tillslut utmynnar i. För det vet vi, vi har provat förr.