Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) genomför just nu en nationell tillsyn av sjukhusvården i Sverige. Det är naturligtvis en tillsyn som kommer i spåren av den nyligen genomgångna pandemin, men som inte enbart har med den att göra.
Pandemin lyckades Sverige efter förutsättningarna och av internationella jämförelser att döma hantera väl – dels ur ett smittspridningsperspektiv, men kanske framförallt ur ett vårdperspektiv.
Den svenska vården stressades och belastades tungt – men tack vare en historisk kraftsamling från dem som arbetar inom vården och ett ständigt tillskott av resurser på de platser där de behövdes som mest lyckades man skaffa fram de nödvändiga vårdplatserna.
Det innebar att man lyckades hindra de scenarier som inträffade i vissa andra länder och som många såg framför sig i pandemins inledningsskede, att vården skulle överbelastas fullständigt och patienter nekas vård på grund av brist på vårdplatser.
Det betyder däremot inte att allt är frid och fröjd, och att vi kan gnugga oss om händerna och gå vidare i förvissningen om att den svenska akutsjukvården mår prima och inte är i behov av omfattande nysatsningar och reformer.
Det pandemin gjorde var nämligen att sätta fingret på flera av de ömma punkter som finns i den svenska vården, och blotta brister som fram till dess kanske hade varit möjliga att leva med och acceptera.
Att så är fallet understryks av den dystra bild som IVO:s tillsyn redan i sin absoluta inledning målar upp. Av våra 21 regioner uppger 18 att det råder brist på vårdplatser och personal – något som enligt IVO innebär att man inte kan vårda patienterna med god säkerhet och hög kvalitet.
Att samma brist skulle råda i de tre övriga regionerna verkar sannolikt – där handlar det bara om att det underlag som har lämnats in inte är tillräckligt för att IVO ska göra en bedömning av läget.
Detta hade varit illa nog om detta enbart hade varit läget just nu, och att det redan hade gett upphov till en kris- och sjukdomsinsikt. Tyvärr tycks motsatsen vara fallet – IVO uttrycker förvåning över vad de kallar för en ”uppgivenhet” kring bristen på personal, och att regionerna inte har en tydligare planläggning för att åtgärda problemen.
Det är upprörande – men ännu mer upprörande är kanske att det finns en sorglig sorts logik i det. För om personalbristen är ett problem som drabbar alla regioner, är det faktiskt ett problem som är nationellt och som ingen enskild region kan förväntas lösa på egen hand. Är det då rimligt att var och en av dem ska ha en egen handlingsplan för det?
Det ställer i sin tur ställer emellertid frågan om huruvida vårt nuvarande sätt att organisera sjukhusvården – i 21 olika regioner av kraftigt varierande storlek – verkligen är rustat att lösa de allvarliga och grundläggande problem som vården är behäftad med?
Allt mer tyder på att svaret på den frågan är ”nej” – och det är en insikt som man behöver dra konsekvenserna av.
De svenska patienterna som vänder sig till vården med sina behov förtjänar nämligen bättre än så här, och det gör de skattebetalare som finansierar den också.
Det gör alldeles särskilt – och det hoppas jag att vi alla vid det här laget är väl medvetna om – dem som viger sina liv åt att vårda andra, och nu är det hög tid att de frågor som är viktigast för dem hamnar högst upp på den politiska dagordningen.
Vi må ha klarat av den sprint som var att ge vård under pandemin – men att garantera säker och kvalitativ vård i framtiden kommer att kräva en helt annan beslutsamhet. Det är nämligen ett maratonlopp.