Politik på det lokala, nationella, och internationella planet är alltid sammanlänkat. Att vara opinionsbildare, om än min primära uppgift är att skriva om det lokala som sker här i Piteå-Tidningens spridningsområde, är helt enkelt att driva opinion både här och på ett större plan.
Det handlar till viss del om att påminna oss här uppe om att politiken på riksplan påverkar oss. Vilket den gör. Men det handlar också om att påminnas om att vi är en del av riket, och att vi faktiskt har mer att erbjuda svenska staten än naturresurser och mineraler.
Vi har ett ansvar att visa att vi är en del av den här världen, och att vi kanske rentav sitter på nya lösningar som politiker på riksplan inte tänkt på. Regeringen vet helt enkelt inte alltid bäst. Jag kommer ihåg ett väldigt sådant precist ögonblick. När rikspolitiken inte fattat det vi i Piteå fattat.
En av de största utmaningarna vi i Sverige har är urbaniseringen. Denna fråga förminskas ofta till en glesbygdsfråga, som om problemen vi har med utflyttning vore ointressanta för Stockholmarna trots att deras största problem är bostadsbrist och årslånga köer både till skolor och vård. Orsak och verkan, och så vidare.
I alla fall, det var när statsminister Stefan Löfven (S) och utbildningsminister Anna Ekström (S) var på besök på Strömbackaskolan i Piteå förra våren. Kommunstyrelsens ordförande Helena Stenberg (S) var också på plats. Så även jag. De besökte en klass som gick vård- och omsorgsprogrammet, och statsråden frågade om eleverna trivdes med sin utbildning.
En av eleverna svarade “Ja, och det känns extra bra att här i Piteå har man garanterat jobb efter utbildningen.” Statsråden vände sig till Helena Stenberg och frågade om detta stämde. Stenberg bekräftade. I Piteå Kommun har alla de som går vård- och omsorgsprogrammet garanterat jobb inom kommunen efter studenten. Vad bra, tyckte statsråden. No shit, tänkte jag.
För Piteå Kommun handlar det förstås om att både öka attraktiviteten för ungdomar att inte flytta härifrån, och därmed bli vuxna skattebetalande medborgare och bidra till tillväxt i denna kommun, och samtidigt säkerställa välfärdens behov av utbildad personal här. Det är genialt, men också väldigt enkelt. Det enda det kräver är vilja och resurser.
Kunde staten formulera urbaniseringen som en akut fråga för hela Sverige, allt ifrån Stockholms överbefolkade innerstad till den lilla byn som är rädd att förlora sin hälsocentral på grund av minskande befolkningsunderlag, skulle resurser till den typ av lösningar som Piteå kommun visar upp komma i rapid fart raka vägen från regeringskansliet.
För när utflyttning förminskas till en glesbygdsfråga kommer stockholmarna inte bry sig. Och när bostadsbristen tas upp i Agenda kommer glesbygdsborna titta på de tomma lägenheterna i byarna och tänka att “det här berör inte mig”. Så enkelt är det.
En seriös sammanhållningspolitik stolpar inte bara upp olika politiska områden för att ge generella lösningar. Rikspolitiken behöver plocka upp de positiva exemplen från alla delar av landet, och vi här “ute i landet” behöver driva opinion utanför våra egna kommuner för att både förbättra våra egna kommuner och även hela landet.
Det är vad jag känner min roll som opinionsbildare också är, och varför det är så viktigt för mig att hela tiden påpeka för både Piteå-Tidningens läsare och relevanta statsråd när jag får chansen, vad som är mer och mindre framgångsrik politik. För allting hänger ihop.