Regeringen går från ord till ännu flera ord

Under tisdagsmorgonen presenterade Sverigedemokraterna och regeringen sitt paket med åtgärder mot gängkriminaliteten och skjutvapenvåldet i landet.
Det är förstås två frågor som är lika angelägna som de är uppmärksammade – bara i år har ett sextiotal människor dödats i skjutningar i Sverige, och brottsligheten är ett problem som det verkligen är värt att vända på varje sten för att komma tillrätta med.
Därför var det förståeligt att Tidö-partierna valde att slå på stora trumman i sin presentation – så här uttryckte sig statsminister Ulf Kristersson: ”I nio veckor har vi jobbat intensivt med att förebreda de reformer vi har lovat. Nu är det dags att gå från ord till handling.”
Nå – just det får man kanske ta med en nypa salt. Snarare än från ord till handling väljer regeringen att gå från ord till ännu fler ord – det de presenterade var nämligen utredningar om anonyma vittnen och om visitationszoner som ska vara klara om ungefär ett års tid.
Det är också tveksamt om dessa två reformer kommer att få någon som helst på de verkliga strukturer som möjliggör gängkriminaliteten – till det har såväl poliser som forskare uttryckt skepsis, och risken finns att detta är två slag i luften som skadar förtroendet för rättsväsendet och polisen mer än den organiserade brottsligheten.
Då är det förmodligen av större betydelse att kommunerna får ett större brottsförebyggande ansvar och att socialtjänsten får större möjligheter att ingripa mot minderåriga som riskerar att fastna i kriminalitet.
Det är reformer som redan låg i loppet från den tidigare regeringen, och som angriper problemet vid roten snarare än vid deras topp.
Det är bra att regeringen tar kriminaliteten på allvar och gör det till en prioritet – men det viktigaste i ett sådant här arbete är att de också förstår att detta är ett problem som inte går att trolla eller lagstifta bort.
Det kommer att kräva uthållighet och samverkan från alla olika delar av rättssystemet och samhället om arbetet ska bära frukt – och om de ska fortsätta med symboliska reformer som tycks handlingskraftigare än de är bådar det inte gott för framtiden.
Om det verkligen är så att det är dessa reformer som samarbetspartierna under nio veckor har arbetat intensivt med, så är det svårt att inte undra över om det kan vara en del av förklaringen till att så mycket annat verkar passera under radarn för dem.
Det gäller förstås den långa raden brutna löften på såväl klimatpolitikens som den pågående ekonomiska krisens område – men det gäller faktiskt också andra delar av välfärden än den socialvårdande.
Det må ha varit så att tillståndet i den svenska vården inte blev den avgörande valfråga som den efter den genomgångna coronapandemin förtjänade att bli – men det betyder inte att den inte kommer att behöva åtgärder i närtid.
Just nu närmar vi oss vinterhelgerna, samtidigt som coronaviruset har fått förnyad spridning i landet och tillsammans med influensa, RS-virus och andra sjukdomar sätter ett stort tryck på vårdavdelningar runtomkring i landet.
De hårda frågorna har kommit att dominera den svenska politiska diskursen – det ska straffas och tas tuffa tag. 
Men om vi vill att det här landet ska fungera och hålla ihop får vi inte låta dem vara det enda vår politik handlar om eller vår regering ägnar sig åt. I så fall har vi redan förlorat. 
Hur vore det egentligen om vår nya regering skulle lägga lite av sitt intensiva och hårda arbete på något annat än det som får de sverigedemokratiska kärnväljarna att känna att de har fått valuta för sitt stöd?