Regeringen fördömanden saknar trovärdighet

Ibland är man tvungen med att konstatera det som egentligen är uppenbart: De upprepade, offentliga bränningarna av islams heliga skrift Koranen i Sverige är inte ett meningsfullt uttryck för vår grundlagsskyddade yttrandefrihet.
De må omfattas av den inom en snäv tolkning av vår lagstiftning – men det är varken handlingens orsak eller syfte. Det förhåller sig snarare tvärtom: De utgör ett missbruk av yttrandefriheten, och riskerar på sikt att skada den genom att i grunden förvanska vad den faktiskt går ut på.
En lag eller en regel består nämligen inte enbart av de ord som står skrivna på ett papper och den betydelse man kan avläsa ur dem – den består framförallt av dess tillämpning; den behöver vara meningsfull och få avsedd effekt, för att regeln ska bevara sin trovärdighet.
På samma sätt är tanken med vår rättighet att demonstrera inte att samhället av princip, till varje pris och i varje fall ska använda sig av sitt våldsmonopol för att underlätta för att politiska effektsökare ska få framföra hatiska budskap på de platser där de får allra mest uppmärksamhet.
Det borde vi vara överens om – och vi borde även vara överens om att det här är fråga om ett osmakligt, islamofobiskt och hatiskt budskap som förs fram enbart i syfte att provocera fram reaktioner.
Det lyckas de med – och dessa reaktioner är förståeliga. Det har funnits en tendens att avfärda upprördhet över exempelvis karikatyrer av profeten Muhammed som ett problem som finns hos världens muslimer; att problemet skulle vara att de som religiös grupp är särskilt lättkränkta, och inte kan skilja på vad som är allvar och skämt. 
Det är fel i själva grunden. Brännandet av koranen är ett uttryck för hat, och det kan inte vara överraskande för någon att det möts av just hat. Det betyder inte att alla uttryck för det hatet är acceptabelt – bara att känslorna är begripliga.
Det tycker exempelvis påve Franciskus, som kommenterade det inträffade med orden: ”Jag är upprörd och känner avsky inför den här typen av handlingar Varje bok som anses helig måste respekteras av respekt för de människor som tror på den.”
Det är han nu inte ensam om – och hade det bara varit så att vi alla var överens om detta hade detta kanske inte varit något problem för Sveriges del.
Så är emellertid inte fallet. Det största partiet i den regerande koalitionen, Sverigedemokraterna, har företrädare som upprepade gånger uppmanar till fortsatt brännande av koranen, och är själva en rörelse där islamofobin är en av de centrala drivkrafterna. 
Då är det inte särskilt konstigt att den regering som sitter på nåder av SD har svårt att bli trodda eller tagna på allvar, när de gång på gång säger att de inte står bakom koranbränningarna och att de anser dem vara ”olämpliga.”
Det ger snarare intryck av att koranbränningarna är ett problem för Ulf Kristersson inte eftersom de är ett uttryck för hat och islamofobi, utan eftersom de riskerar att sätta käppar i hjulet för den svenska ansökan om Nato-medlemskap.
Det gör det förstås också – och det borde faktiskt inte komma som någon överraskning för honom att ett SD-samarbete är destruktivt för den svenska säkerhetspolitiken. Det påstod han nämligen själv en gång i tiden.
Nu har han kommit till makten med stöd av en rörelse som bygger på just främlingsfientlighet – är det då verkligen så konstigt att folk i Sverige och runtom i världen har svårt att tro honom, när han påstår att regeringen tar problemet med koranbränningar och islamofobi på det allvar det förtjänar?