Under måndagen förde den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet fram förslaget om ett garantitillägg till pensionerna.
Det innebär reda pengar till Sveriges pensionärer – skulle förslaget passera riksdagen, skulle de första utbetalningarna ske redan i augusti i år.
Det är minst sagt hög tid för den saken. Under regeringen Reinfeldt (M) genomfördes jobskatteavdrag efter jobbskatteavdrag, och fokus låg på att belöna ”dem som jobbar.”
Det låg däremot inte på att belöna ”dem som jobbat” – och det är inte för mycket sagt att Sverige sedan dess har haft en skuld att betala till sina äldre.
Det gäller särskilt dem med de allra lägsta pensionerna, och som skulle gynnas allra mest av det här förslaget. För den med en pension under 11.800 kronor kan tillägget uppgå till 1.000 kronor i månaden – och det är dem väl förtjänt.
Det är inte rimligt att man efter att ha arbetat i ett helt liv ska behöva klara sig på färre kronor i månaden än vad studenterna får i studielån och studiebidrag – och detta förslag är inte bara något som borde glädja dem som redan har pensionerat sig.
Det innebär också en klar och tydlig signal till dem som fortfarande är en del av arbetskraften men som ser slutet på arbetslivet närma sig; det visar att man kan se fram emot pensionen i trygghet, och i vetskapen om att man inte kommer att bli bortglömd eller illa lönad av samhället.
Allt detta hänger som sagt på att det gemensamma förslaget passerar riksdagen – och hur märkligt det än kan låta är det faktiskt inte en självklarhet. Propositionen har inte sitt ursprung i Januariavtalet, utan är en separat överenskommelse mellan regeringen, (V) och (MP), och kan därför inte räkna med Centerpartiets stöd.
Därför blir garantitillägget en sorts lackmustest för flera av våra politiska partier. Många är de som under åren har sagt sig värna för pensionärerna och för Sveriges äldre – nu har de chansen att visa det genom att rösta på ett förslag som från början inte var deras eget.
Det är – som civilminister Ardalan Shekarabi uttryckte det – helt enkelt dags för de partier som har krävt höjda pensioner att bekänna färg, och visa om de verklig menar det.
Det är en pik som i första hand riktar sig till Sverigedemokraterna, som ofta utger sig för att måna om landets äldre.
Inför valet 2010 visade SD en mycket kritiserad kampanjfilm, där budskapet var att man hade att välja mellan att dra i en ”invandringsbroms” eller en ”pensionsbroms.”
Sedan dess har SD konsekvent visat sig stå på högerns och på företagarnas sida, istället för på löntagarnas och arbetarkollektivets.
Det krävdes bara ett par möten med friskolelobbyister för att SD skulle tvärvända i frågan om friskolornas vinster – och deras enda seriösa intresse i fackliga frågor är att försöka så splittring inom arbetarrörelsen.
Det händer fortfarande att de framställer sig som ett parti för arbetare och vanligt folk – men ett parti med löntagarnas och pensionärernas bästa i åtanke skulle knappast gå i armkrok med Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD).
Därför har förslaget om ett garantitillägg förutom sina uppenbara förtjänster i verkligheten även en viktig politisk dimension i den stundande valrörelsen.
Det blir betydelsefullt eftersom väljarna redan nu kan få ett besked av Jimmie Åkesson om vilken fot han väljer att stå på den här gången. Bryr han sig verkligen om Sveriges pensionärer – eller gör han som sina nya vänner i det blåbruna blocket, och rycker i pensionsbromsen så fort han får en chans?