I lördags satt jag och räknade huvuden i nyhetstidningar tillsammans med ett tjugotal andra i Göteborg. Dessutom satt ett gäng i Stockholm och kollade på radio, tv och sociala medier. Just nu pågår en aktion av globalformat i nästan total medieskugga här i Sverige. Den handlar om att räkna kvinnor och män i nyhetsflödet, en basfeministisk verksamhet.
Aktionen heter Global Media Monitoring Projekt och utförs i 139 länder. Den utvalda nyhetsdagen var 25 mars. Genom att i så många länder använda en och samma dag går det att få fram ett mönster av närvaro och kön som dominerar nyhetsutbudet. Utgångspunkten är att representation i medierna är en viktig jämställdhetsfråga. Medierna är en maktarena, liksom exempelvis riksdagen och kommunfullmäktige. Vi undersöker inte bara kvantitet utan kollar också på vilket sätt kvinnor skildras, om det är könsstereotypt.
Studien görs vart femte år sedan 1995 och dess startpunkt är FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995 och den så kallade Pekingplattformen, där genus och medier är ett av nyckelområdena för arbetet med kvinnors rättigheter. I år är det Beijing +20, vilket firas med mängder av arrangemang runt om i världen. Den stora FN-konferensen med statschefer går av stapeln i New York i september – och då ska mediestudien vara klar.
Det är landets största nyhetsförmedlare i olika kanaler som undersöks. Vi som registrerar – eller kodar som det kallas – skriver in våra resultat på kodscheman. De skickas till organisationen Media Monitoring Africa i Johannesburg, Sydafrika. Där bearbetas alla länders data för att sedan skickas till Kanada där rapporten Who makes the news? sammanställs. Ungefär samtidigt kommer nationella data till respektive land. I Sverige heter rapporten Räkna med kvinnor! Två gånger har jag varit nationell koordinator, nu är min kollega Maria Edström det.
Det svenska resultatet brukar landa på runt 30 procents kvinnorepresentation. 2010 var det 32 procent. För 15 år sedan, första gången då Sverige medverkade, var 30 procent överlägset högst. I senare mätningar har flera länder kommit i kapp Sverige – länder som Peru, Chile och Rumänien. I Sverige däremot har det inte hänt så mycket. Det går att tala om en stabil underrepresentation av kvinnor i svenska nyhetsmedier, liksom en stabil mansdominans. Ibland undrar jag om det någonsin – i ett av världens mest jämställda länder – kommer att synas i nyheterna att kvinnor utgör halva befolkningen.
Lite lustigt är det att jag för tio år sedan, 2005, i samband med det årets aktion, hade kontakt med Piteå-Tidningens dåvarande chef, Olov Carlsson. Lustigt därför att PT inte ingår i den globala studien men väl ingick i projektet Publicistiskt bokslut. På fyra år hade tidningen ökat kvinnors närvaro från 18 till 24 procent. ”För jävla dåligt fortfarande” sa Olov Carlsson, ”men det går åt rätt håll.” Han sa också att ointresset bland medarbetarna var utbrett och betonade att det inte räcker att leta upp kvinnor som källor, dagordningen måste ställas om. ”Vi journalister måste börja bevaka områden där kvinnorna finns och agerar.”
Sakta men säkert hade PT till 2012 segat sig upp till det magiska 30-procentsstrecket, visar studien Vem syns? En kvantitativ studie av män och kvinnor i Norrbottens lokalpress av Sofie Lundmark och Marie Öqvist.
Kanske är det dags för mig att göra en könsräkning i PT.