Finns det något svenskare än en gedigen riskanalys? Inför att vi ska utföra något väger vi in för- och nackdelar och föreställer oss olika scenarion där saker och ting kan komma att gå snett eller balla ur. Vi gör listor, checklistor, går ronder och rundor för att minska risken för oväntade scenarion. Vi är väl förberedda och värderar ett gott förarbete.
Till min stora förvåning verkar produktionen för tv-programmet Paradise Hotel inte värdesätta beredskap. Den inbitne tittaren vet att castingen dragit till sig en och annan man med skev kvinnosyn och en självrättfärdighet som får en psykopat att verka ödmjuk. Och redan under förra säsongen kom det fram att en tjej blivit utsatt. Killen, som där och då blev “tillsagd” av produktionen, belönas med att få delta i årets säsong igen.
I veckan valde produktionsbolaget att plocka ner årets säsong, då en ny manlig deltagare klivit in i huset och två av tjejerna vittnar om övergrepp. För oss som följt programmet och diskussionerna som följt på sociala medier kommer det emellertid inte som någon chock. Otaliga vittnesmål om mannens manipulativa, “osköna” beteende har cirkulerat. Alla som är osköna begår inte sexualbrott men vi vet att risken ökar. Varför valde produktionen att utsätta kvinnor för denna risk?
Det är gissningsvis för att det fortsatt är lönsamt att utsätta kvinnor för risk. Dessa risker är vida kända och brett accepterade. När sexuella övergrepp sker kan jag idag, trots att vi kommit en bra bit in på 2000-talet, läsa kommentarer i sociala medier om tjejernas kläder, deras agerande och ansvar i situationen och de ifrågasätts utifrån att de inte anmält. Trots att endast en bråkdel av fallen leder till åtal. Fram tills dess att det började storma byggde hela dramaturgin under tisdagens avsnitt nämligen på just dessa övergrepp.
I gränslandets underhållning, där alkoholen flödar, ökar riskerna för kvinnor. Oavsett om det är i hemmet, på firmafesten eller på bästa sändningstid så är övertramp i form av övergrepp ständigt närvarande. Att ett produktionsbolag försvarar sitt varumärke genom att agera ett halvår efter att inte en utan två kvinnor utsatts samtidigt som att inga rättsliga åtgärder vidtagits visar på att vi inte alls kommit särskilt långt eller att #metoo inte alls gått för långt. Och att vad som börjar kännas som en ökenvandring för oss kvinnor kanske inte ens spelar någon roll.
I stort sett varenda liten yta av huset i Paradise Hotel filmas vilket deltagarna är fullt medvetna om. Men inte ens kameror kan skapa en tillvaro där kvinnor skonas. Och jag orkar inte ens tänka på vad som sker bortom kameror och sociala medier. Men jag måste. Och det måste även ni. För alla vet, det är bara för få som hålls ansvariga.