Under tisdagen anmälde miljöorganisationen Greenpeace regeringskansliet till Justitieombudsmannen (JO).
Bakgrunden är de uttalanden som statsminister Ulf Kristersson (M) och Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L) gjorde förra veckan, angående den senares inställda medverkan i ett offentligt evenemang med Fossilfritt Sverige.
Från Pourmokhtaris sida hette det att hennes medverkan ställdes in av säkerhetsskäl, och senare samma dag tog statsministern på Instagram till brösttoner om hur aktivister vill sabotera det öppna samtalet.
Kristersson menade att hotet kom från organisationen Extinction Rebellion. Men mot den beskrivningen har landets miljöorganisationer och aktivister reagerat kraftfullt, och det har senare visat sig att den ende anmälde till evenemanget från Extinction Rebellions sida var en namngiven man i sjuttioårsåldern.
Det låter inte som ett rimligt skäl att ställa in Pourmokhtaris medverkan – och ju mer som uppdagas av den här affären, ju svårare blir den att få rätsida på.
Just den saken kommer en JO-anmälan inte bidra till att klara ut – säkerhetsskäl är av förståeliga orsaker hemligstämplade, och i grund och botten är det precis som det ska vara.
Men just därför är Pourmokhtari och Kristersson vid detta tillfälle skyldiga att ge en förklaring till sina handlingar och mycket långtgående uttalanden.
Det är en skyldighet som de har inte mot aktivisterna eller mot miljöorganisationerna, utan mot oss medborgare.
För vad vill de egentligen att vi ska tro om det här? Av det som har framkommit hittills kan man antingen dra slutsatsen att regeringen och SÄPO har en mycket besynnerlig bild av vad som utgör ett hot, eller att regeringen tvärtom använder hemligstämplade säkerhetskäl som ett slagträ mot sina meningsmotståndare.
Om det förra är fallet så har SÄPO ett problem som behöver åtgärdas – men om det senare är fallet har vi ett första klassens demokratiskt problem som vi behöver ta tag i.
Denna sommar har yttrandefriheten och dess konsekvenser diskuterats flitigt – det har i första hand handlat om koranbränningarna, och deras konsekvenser för rikets säkerhet.
I den debatten ville Ulf Kristersson gång på gång understryka det individuella ansvaret, och att var och en ska tänka över vad hen säger och vilket tonfall som det sägs i.
Det torde därmed inte minst gälla honom själv – för om statsministern i ett land tar för vana att använda ord som ”sabotörer” och ”totalitära krafter” om små grupper av fredliga och engagerade medborgare som kritiserar hans arbete, då är yttrandefriheten verkligen illa ute.
Därför bör regeringen i det här läget göra det enda rätta, öppna upp och förklara bakgrunden till såväl Pourmokhtaris inställda medverkan som till statsministerns kraftfulla uttalanden. Bara så kan vi lägga den här frågan till handlingarna.
Det skulle kunna lämna plats till den diskussion de påstår sig vilja ha om regeringens klimat- och miljöpolitik.
Det är en diskussion som är både angelägen och viktig, för som det ser ut just nu kommer Sverige att till stora ekonomiska och miljömässiga kostnader antingen missa eller överge de klimatmål som vi har åtagit oss att uppfylla.
Det är, för att citera statsministern, riktigt, riktigt illa. Det ska vi vara glada för att det finns engagerade medborgare som är beredda att tala om för dem.
Vi andra måste vara beredda att tala om för dem att en fredlig demonstration eller protest inte är detsamma som ”totalitära krafter” eller ”ett hot mot det öppna samhället.”