Hans poäng var att relationer inom partier och dess närliggande organisationer blivit viktigare än meriter vid tillsättningar av förtroendeuppdrag. Han tyckte sig se att det var lojalitet, rätt bakgrund och kontakter som belönades. Med det kan du komma fram enklare än vad någon som står utanför denna krets kommer på sina egna meriter och övertygelser.
Detta är i och för sig inget nytt. Alla har väl någon gång hört ”skomakare bliv vid din läst”, visserligen då en uppmaning om att hålla sig till sitt sociala fack men forskning har visat att det inte är någon slump av vi blir vad vi blir i vuxen ålder. Det finns ett tydligt samband mellan föräldrars och barns utbildning. Exempelvis blir barn till högutbildade oftare själva högutbildade.
Att detta mönster återfinns även inom politikens värld är därför inget konstigt. Det blir däremot snabbt ett demokratiskt problem eftersom demokratin bygger på största möjliga delaktighet och att de som önskar delta också får ta plats. Om förtroendeuppdrag tillsätts genom relationsbaserade nätverk som är svåra att bli inkluderad i har vi ett demokratiskt underskott.
Detta var ett mindre problem när partierna var folkrörelser med många medlemmar. Med fler deltagare i partiernas inre liv var det svårare för denna typ av företeelser. Ju färre medlemmar det blir i partierna, desto enklare blir det att både politiskt tänkande och förtroendeuppdrag blir begränsade till en liten krets av personer som tillhör samma nätverk.
Ett annat problem som uppstår är att politiken blir ett yrke. Den politiska klass som växer fram blir beroende av sina förtroendeuppdrag för sin inkomst. Lojaliteten mot den krets av vänner och anhöriga som möjliggör ens position blir central för att behålla sina arvoden. Det kommer i första rummet, därefter politikens innehåll och leverans till medborgarna.
Det blir lättare att dagtinga med sina övertygelser och vad som rätt för det stora flertalet om valet du gör riskerar din inkomst. Att avgå finns inte på kartan. Man gör allt för att klamra sig fast vid de politiska förtroendeuppdragen.
Eftersom jag själv etablerat mig i socialdemokratin som kommande utifrån, jag har aldrig varit aktiv i SSU, mina föräldrar har inte varit politiker och jag har inte varit anställd av partiet, vet jag vad som krävs. Hårt arbete, duglighet och engagemang lönar sig. Det är fortfarande möjligt, främst för att socialdemokratin är en folkrörelse med många medlemmar. Så ser det inte ut i alla partier.
För mig har det dessutom aldrig varit svårt att välja mellan förtroendeuppdrag och personlig övertygelse. Jag har alltid haft ett förvärvsarbete utanför partiet, ett yrke att gå tillbaka till och som jag utövat parallellt med mitt politiska arbete. Jag har tack vare det kunnat vara frispråkig och framföra sådant som kan betraktas som obekvämt. Sen har partiets majoritetsbeslut alltid varit det som gällt i slutändan.
Jag tror att demokratin skulle må bra av fler deltidsarvoderade förtroendeuppdrag och färre heltidspolitiker. Fler politiker med fötterna i verkligheten blir bättre politiker.