Politiken är viktigare och värre än skandalerna

Den nya regeringen är presenterad, och det innebär att det den närmaste tiden kommer bråda dagar för de politiska journalisterna och pressekreterarna i Stockholm.
Först och främst måste man ju ta reda på vilka de mer obekanta ansiktena är – men det kommer också att finnas det sedvanliga intresset för vilka små försyndelser de har begått tidigare i livet och som nu kommer att släpas fram under den något överdrivna rubriken ”lik i garderoben.”
Det är tråkigt av flera skäl. Ett av dem är rent journalistiskt och medietekniskt – visst är en av journalistikens uppgifter att avslöja missförhållanden och sådant som makthavare hellre skulle velat ha dold. 
Men det är långtifrån den enda, och i vår tid är det svårt att komma undan känslan av att just den ansvarsutkrävande journalistiken tar alltför stor plats; det tycks nästan som om det är viktigare att beslå politiska företrädare med motsägelser, än att förstå vad de egentligen vill ha sagt.
Ytterligare ett skäl är förstås att detta med misstag och till och med förseelser är sådant vi faktiskt måste vara beredda att acceptera om vi vill ha ett folkstyre; det finns ingen av oss som är perfekt, och då är det också orimligt att kräva att alla våra företrädare ska vara fullkomligt fläckfria.
Så länge det inte påverkar deras insatser som politiker, så är jag precis lika lite intresserad av Ebba Buschs (KD) eventuella slarv med fakturor som av Annika Strandhälls (S).
Så skall det också vara, för problemen med den här regeringen finns inte på ett personligt plan – de finns på det politiska, och är en spegling av såväl partiernas politiska ideologier som av de maktförhållanden i riksdagen som ger dem deras inflytande.
Mot dem kan man definitivt ha moraliska invändningar – man kan tycka att det är omoraliskt av högerregeringen att redan från början vilja driva en hjärtlös politik för att öka klyftorna och misstänksamheten i vårt samhälle.
Man kan också att moraliska invändningar mot de partier som gör det, utan att låtsas om att de gick till val på motsatsen – det är skamlöst av Liberalerna att hela tiden påstå sig ha varit en garant mot Sverigedemokratiskt inflytande, när politiker som Anna Starbrink och Lotta Edholm i själva verket är garanten för att de ska få inflytande. 
Det spelar ingen roll vad de säger eller vilka röda linjer de låtsas dra upp – utan dem och deras röster inga visitationszoner, inga åtstramningar i socialpolitiken och utan dem inte heller någon Sverigedemokratisk marionettregering.
Mot dem kan man också ha politiska invändningar – och det är inte utan betydelse att det framförallt är på dem vi som identifierar oss med den politiska oppositionen väljer att fokusera.
Hur frustrerande det än är att se allt annat som leder fram till dem, är det nämligen ytterst inte moralen som politiken handlar om. En bra reform är en bra reform, oavsett hur den kommer till – och det spelar ingen roll hur renhårigt eller med hur stort mandat en illa tänkt politik är genomförd. Den förblir ändå en dålig politik. 
Därför borde uppgiften för såväl journalistiken som oppositionen vara att under den närmaste tiden för ett ögonblick släppa retoriken med blicken, och i stället fokusera på vad av alla valrörelsens halvbakade förslag som den kommande budgeten faktiskt kommer att innehålla.
Ytterst är det nämligen inte på deras ord eller – för att använda det uttrycket – deras vandel en regering ska bedömas. Det är på deras handlingar, och på vad de väljer att göra med den maktposition de nu har lyckats sätta sig i.