När årets sommarpratare annonserades skrev jag upp namnen på alla de jag särskilt ville lyssna på. Det första jag skrev var Mona Sahlin. Och det är inte bara för att hon är sosse och jag också är det (Anders Borg var också med på listan), utan för att någonting jag alltid beundrat hos Mona Sahlin är hennes sätt med ord. Hon kan verkligen uttrycka saker på väldigt välformulerade sätt, som både låter klokt och går in i hjärtat.
Men jag orkade inte lyssna på Mona Sahlins sommarprat när det sändes, för jag visste också att jag skulle bli väldigt berörd. Det gick veckor innan jag kände mig i sinnesstämning nog för att klara det. Men igår eftermiddag, när jag städade hemma, lät jag slutligen Mona göra mig sällskap i lurarna.
Jag vet att det är många som har låg respekt för Mona Sahlin. Hon har gjort tabbar i sitt liv. Sådant som är oförlåtligt för en politiker. Så är det. Men hon var också Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare och den som aldrig darrat på manschetten i frågor som rör människors lika värde, anti-rasism, feminism, och HBTQ-personers rättigheter. Hon är en förebild, trots sina tabbar.
Politik är något som jag, precis som Mona, ägnat mitt liv åt. Och precis som Mona beskrev sin egen politiska väg, så var det inte genomtänkt. Det liksom bara blev så. Och precis som Mona har jag svårt att förhålla mig till politiken ibland, trots att den är en sådan stor del av vem jag är och vad jag gör.
Politik är mycket mer än ett yrke. För både politiker och ledarskribenter. Jag tänker på politik hela min vakna tid, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Det är nånting fint och bra, för skälet är ju i grunden att jag bryr mig om det här samhället och att det ska bli bättre. Det är svårt att inte gråta när Mona Sahlin pratar om den rasism hennes sexåriga barnbarn, som har en afroamerikansk pappa, utsätts för rasistiska kommentarer. För det är på riktigt.
Men politik kan också uppsluka en, för politik kan också vara väldigt kul. När jag jobbat med annat tidigare, så var jobbet någonting man gick hemifrån och släppte när man var hemma. Politik är inte någonting man kan se sig som ledig från, för det är alltid något som händer. Jag ändå hoppas att jag, när jag är i pensionsåldern, inte känner att jag gav hela mig själv till politiken utan att balansen fanns där. Jag tror, om inte annat, att det annars är lätt att bli bitter.
Idag går jag på semester. Vikarie för mig kommer att vara författaren och frilansskribenten Måns Wadensjö, vars texter man tidigare kunnat läsa i bland annat NSD. Jag älskar mitt jobb, och det är ibland svårt att släppa taget om det ens när det är för att vara ledig. Men idén med att ha semester är ju också för att alla någon gång behöver ha lite fritid, lite kul, och vila upp sig för att återfinna kraft och glädje i sina vardagsuppgifter.
Men eftersom jag som sagt tänker på politik alla dygnets vakna timmar är det inte det lättaste att släppa taget om. Jag kommer säkerligen vakna varje dag, åtminstone första semesterveckan, slå på nyheterna och undermedvetet sortera ut vad som skulle kunna vara material att skriva en ledare om idag. Det är inte hälsosamt.
I sitt sommarprat talade Mona Sahlin om det svåra i just att vara så engagerad. Om att få hat, hot och att ändå fortsätta på ett outtröttligt sätt trots att man är astrött. Och det är faktiskt inte hälsosamt, hur fint det än må vara. Därför ser jag nu fram emot en semester där jag ska försöka koppla bort så mycket som möjligt från allt som har med politik att göra, trots att jag tycker det är så viktigt och kul. Det är ju också viktigt att ibland ha kul på andra sätt!