Varje tisdag fram till påsk släpps nya avsnitt av ledarsidans podcast Kata, Norrbotten & världen. Podden finns att söka rätt på överallt där poddar finns, på exempelvis Acast och Spotify. I denna veckas avsnitt gästar Helena Stenberg (S), kommunstyrelsens ordförande i Piteå.
Inledningsvis ursäktar jag mig. Jag är trots allt nyinflyttad i Piteå, och har därför inte följt Stenbergs politiska resa. Jag får reda på att Helena Stenberg var SSU:aren som aldrig tänkte att hon skulle bli heltidspolitiker. Men med förtroendet från hennes partikamrater i ryggen blev det ändå så. Från att som skärrad femtonåring engagerat sig politiskt efter mordet på Olof Palme är hon nu inne på sitt femtonde år som kommunalråd i Piteå.
Jag berättar att mitt engagemang väcktes på liknande sätt, även om Palmemordet kanske inte är jämförbart med att regeringen Persson fick avgå i och med valförlusten 2006. Men jag kan absolut relatera till känslan av att vilja engagera sig när det känns som att plikten kallar. För att engagera sig i samhället är en plikt, det är jag och Helena Stenberg överens om. Men helst ska det ju också vara roligt. Det ska inte krävas en stor omvälvande händelse, utan bara att man vill se samhället bli ännu bättre.
På det ämnet frågar jag henne om vad hon är mest och minst nöjd med i Piteå. Svaret är då detsamma: Piteå-andan. Piteåborna känner stort engagemang i sitt lokalsamhälle, vilket gör henne stolt. Men den har också en baksida, menar Helena Stenberg. "Det är därför som du säger att du är nyinflyttad trots att du bott här i tre år" nickar hon åt mig. "Det är inte det lättaste att bli en Piteåbo" säger hon och visar tydlig ledsamhet över det.
Vi pratar om allt vad det innebär att vara kommunpolitiker i Piteå specifikt, men även i en mellanstor norrländsk stad. Hur det är mycket snack om förstatligande i riksdebatten och faran med att förflytta besluten för långt ifrån de personer som faktiskt påverkas av dem. Vi pratar om hur man hanterar tvivel på sig själv, men att med laget i ryggen och med en välförfattad dagordning skapas också trygghet för personen i ledarrollen.
Vi pratar om balansen mellan kulturell utveckling och att klara av att garantera den grundläggande välfärden. Att ett starkt samhälle ska ha resurser till båda, och att de också föder varandra. För att en kommun ska vara attraktiv att bo i krävs naturligtvis de grundläggande sakerna men även kultur och utveckling. Hade inte Piteå känts som en kul stad att bo i hade ju exempelvis inte jag velat flytta hit. Och hade jag inte flyttat hit hade Piteå kommun haft en skattebetalare mindre.
Här återkommer vi till det här med Piteå-andan. Här går jag runt och ber om ursäkt för att jag inte är född och uppvuxen i Piteå, när jag egentligen borde sträcka på mig och vara särskilt stolt över att jag valt att bo i den här staden. "Precis! Sluta med det! Säg att du är Piteåbo!" säger Helena Stenberg uppfostrande till mig.
Jag har aldrig haft en naturlig koppling till Piteå, jag hamnade här och blev kär i den här platsen oberoende mitt ursprung. Piteå är en så pass trevlig plats att bo på att du kan vilja bo här även om du inte föddes här. Det om något är ju en sak att vara stolt över, inte något att be om ursäkt för. Det är ändå knepigt att det krävdes ett samtal med kommunalrådet för mig för att komma till den insikten.