Pigg 500-åring tvekar inför framtiden

Idag för ett halvt årtusende sedan valdes Gustaf Vasa till Sveriges kung av riksmötet i Strängnäs. Det innebär att årets nationaldag är en smula mer speciell än i vanliga fall, eftersom landet Sverige idag firar 500 år. 
Det är förstås – som så mycket av historien – något av en sanning med modifikation. Länder är inte personer, de föds inte på en viss dag och att fira Sverige den sjätte juni är ett sent påfund; det började man med i början av 1890-talet, och ända fram till 1983 var det inte ens Sveriges nationaldag.
Historien är alltid i färd med att skrivas om, och hade vi fått i uppdrag att välja Sveriges födelsedag just nu är det långtifrån säkert att vi hade valt just Gustaf Vasa och riksmötet i Strängnäs; det fanns svenska kungar innan honom, och den gloria han en gång hade i historieböckerna har faktiskt hamnat en smula på sned.
Allt det är faktiskt viktigt att minnas på en nationaldag – när man talar om ett land, och alldeles särskilt sitt eget, är det lätt att föreställa sig att man vet precis vad det är man talar om, och att det alltid har varit på ett visst sätt.
Därifrån är steget inte långt till att börja tänka att vårt uppdrag är att se till att det fortsätter att vara så – att vi är efterlevande, som har i uppdrag att förvalta någonting som till varje pris ska bevaras intakt. 
Det är en konservativ och nostalgisk lockelse, som vi i alla lägen måste stå emot. Det vi kallar för ”Sverige” är nämligen inte resultatet av en långsam och organisk utveckling mot det land vi har idag – utan följden av en lång rad instabila och oförutsägbara processer, som inte är avslutade idag.
Det gäller längtan efter ett land fyllt av röda stugor med vita knutar och blonda lintottar som springer omkring – men det gäller faktiskt också den typ av folkhemsnostalgi som politiker i alla läger med jämna mellanrum hänger sig åt.
För visst kan vi intressera oss för historien, och visst kan vi fira den en dag som den här om vi har lust. Men det är inte mot historien eller mot dem som kom före oss som vi bär på ett ansvar – det är mot framtiden, och dem som kommer efter oss.
Och om vi nu leker ett ögonblick med tanken på att Sverige faktiskt är en 500-åring, så får vi nog lov att säga att hon har stått emot åren ganska väl; i nuläget är Sverige ett både rikt och fredligt land i ett relativt tryggt hörn av världen. 
I förhållande till stora delar av vår historia är det ett underbart undantag – det var inte länge sedan Sverige var en både fattig och hårt prövad nation i en udda utkant av Europa.
Så är det inte nu. Här finns ett utbyggt välfärdssystem, rika naturresurser, en välutbildad befolkning, en tro på att vi kommer att kunna vara ledande i den gröna omställningen och så fortsätta vår historia som ett ledande industriland.
Visst hade herrlandslaget i fotboll gärna kunnat vara en smula bättre, och kanske övertygat Zlatan Ibrahimovic att fortsätta spela tills han själv fyllde 500 – men på det stora hela är den bild som möter oss ljus.
Just därför är det svårt att låta bli att undra varför vi så ofta tvekar inför framtiden numera, och möter den med oro och skepsis i stället för med mod och tillförsikt.
Varför vill så många att Sverige ska sluta sig mot världen, och kastar längtansfulla blickar tillbaka mot ett förflutet som kanske inte riktigt var som de önskar och föreställer sig?
Det är i framtiden det som en gång kommer att bli historien ligger – och i stället för om röda stugor med vita knutar borde vi väl drömma om någonting bättre än allt det vi hittills har sett?