Just nu debatteras frågan om huruvida Sverige ska gå med i Nato intensivt. Det gäller i hela landet – men det gäller särskilt inom socialdemokratin.
Där har frågan en speciell vikt – dels för att partiet sitter i regeringsställning och genom sin politiska position har kommit att få den avgörande rösten i frågan, men också av historiska skäl; alliansfriheten är ett av folkhemmets allra käraste barn, och ett uppgivande av den uppfattas som beslut med stora symboliska och ideologiska konsekvenser.
På den här sidan har jag tidigare tagit ställning för att Sverige i det fall Finland vill ansluta sig till Nato bör göra gemensam sak med dem, och inte stå kvar ensamma utanför. Men det betyder inte att jag tycker att de som just nu fortsätter argumentera mot ett svenskt medlemskap har fel.
Tvärtom. De skäl de anger till att Sverige bör fortsätta att stå utanför militära allianser är många och goda, och har varit sådana som jag själv har trott på och använt varje gång frågan har kommit upp.
Principiellt bör Sverige stå upp för avspänning, snarare än för en väpnad och misstänksam fred. Nato är sannerligen inte en idealisk konstruktion, och vore valet fritt skulle vi nog inte liera oss alltför nära med vare sig Turkiet eller USA.
De har dessutom rätt när de påpekar att den process som föregår en eventuell svensk ansökan går fort, och måste vara svår för såväl partimedlemmar som medborgare att följa med och göra sin röst hörd i.
Allt detta är både sant och relevant, och har förutom tidsperspektivet inte förändrats av de senaste månadernas händelser. Men – och här kommer den springande punkten – det är också enbart argument emot en anslutning.
Vad det inte är, är argument för hur vi ska fylla det hål som har uppstått i den svenska säkerhetspolitiska strategin av det aggressiva ryska agerandet, eller hur vi ska hitta trygghet i ett alltmer instabilt närområde.
Alla andra sådana lösningar är än så länge teoretiska konstruktioner och önsketänkande. Realiteten är sådan att den yttersta garantin för fred, säkerhet och demokrati i Europa länge har varit den säkerhetsordning som Nato står för.
I den har Sverige haft en privilegierad position, där vi har kunnat både äta kakan och ha den kvar; vår säkerhet har i praktiken varit garanterad, samtidigt som vi retoriskt har kunnat stå upp för en värld där detta inte ska vara nödvändigt.
Det har gagnat såväl oss som Finland, och förhoppningsvis även det övriga närområdet, att vi har stått upp för avspänning och för en annan möjlig gemensam framtid för Europa.
Det är den resan som nu har nått sitt slut. Det den ryska invasionen av Ukraina innebär, är att det inte är vår vision av en framtid i fred, rationellt samarbete och avspänning som ligger framför oss – utan en tid då vi kommer att behöva hjälpa till att slå vakt om vår egen frihet och den gemensamma säkerhet.
Det är en förlust, och vi har all rätt att betrakta den som en sådan. Men vi kan inte låta sorgen över den förlusten bli ett svepskäl för att låta symboliska och ideologiska hänsyn väga tyngre än den säkerhetspolitiska verkligheten.
Därför är det viktigt att den socialdemokratiska ledningen lyssnar på medlemmarna – men kanske ännu viktigare att den tar tydlig ställning, och förklarar varför man kommer fram till de beslut som kommer att fattas.
Bara så kan det nödvändiga stödet och mandatet för ett svenskt medlemskap formas. Det kommer inte att vara lätt, utan kräver både politiskt ledarskap och mod. Men det är faktiskt just sådana här stunder vi väljer våra politiska ledare för.