Min sambo var nog inte alldeles korrekt konstruerad när han föddes. Vi brukar skoja om att han är ett riktigt måndagsexemplar. I tonåren, via en halsfluss, bröt allt elände ut och han klarade inte att genomföra varken den elektriker- eller, senare, den rörmokarutbildning han påbörjade. Han har klarat sig bra ändå. När vi var unga fick ungdomar i högre utsträckning jobb även om man inte hade gymnasiebetyg. Idag vet vi att det är helt annorlunda, de som inte fixar gymnasiet är de som i högre utsträckning är arbetslösa. Håll det i minnet.
Hans njurar slutade så småningom att funka och när han var 27 fick han sin första nya. Sen den dagen har han ätit dyra mediciner som trycker ner immunförsvaret så att den nya njuren inte skulle stötas bort. Varje transplantation kostar flera hundra tusen kronor, och dialys, för att hålla blodet rent, är rent otäckt dyrt. Hans nackbrott och armbrott var inte heller gratis – ett dygn på en vårdavdelning går väl på ca 20.000 kr - och innan transplantation nr 2 var han långtidssjukskriven. Han har kostat oss andra oerhörda pengar. Håll det också i minnet.
I Sverige har alla har samma rätt till vård. Men det system vi har är under tryck, kanske främst av två orsaker. Det ena är att vården finansieras med skatt och att vi har lite olika uppfattningar om hur hög skatt som är rimligt. Alla tycker inte att det är självklart att den som tjänar mycket också bör betala procentuellt mer i skatt än den som tjänar lite. En del menar att om vi bara sänker skatten så kommer folk att jobba så mycket mer så att det jämnar ut sig. Men det stora problemet är ändå att vi inte klarar av att anställa alla människor vi skulle behöva. Ett sjukhus kan bara vårda patienter om tillräckligt många jobbar där och tar hand om patienterna, det är liksom inte tillräckligt om det finns en säng. Håll även det i minnet.
Vi pratade mycket i telefon när sambon var i Malmö efter en operation i början av sommaren, och det var en sak han återkom till:: ”jag blir så less när jag tänker på att jag har kompisar som dras åt det rasistiska hållet och som tror att om vi bara kastar ut dem som inte är födda i landet så kommer allt att funka bättre. Dom begriper uppenbarligen inte att ett sjukhus som det här skulle braka ihop fullständigt om vi inte också har folk från andra länder som jobbade”.
Ett samhälles styrka mäts i hur vi tar hand om den svagaste, inte i hur rik den rikaste är. Därför gör det mig ont när vi inte pratar mer om ett samhälle som håller ihop och att det är det som faktiskt är svaret på vad som gör Sverige bättre. Min sambo har under perioder varit den svaga och vi andra har kunnat se till att han har fått det han behövt för att överleva. Det är kanske därför det är rent personligt smärtsamt att vi i den här valrörelsen hör ett annat språk än vi gjort tidigare. Om att sortera ut barn med ADHD-diagnoser från fattigare områden - områden som idag har färre som klarar att gå ut 9:an. Om att höjda straff för dem som ska i fängelse är lösningen på vår brottslighet. Om att sänka skatten och privatisera offentlig verksamhet. Vi talar om sånt som odlar sprickorna, som möjligen gynnar den enskilde men som gör att skillnaderna beroende på var du bor blir större och inte mindre. När det egentligen är så att när vi lägger ihop summan av alla behov så är lösningen att vi hjälps åt och att det ska vara fullständigt oväsentligt var du är född och var du råkar bo.