En reviderad återutgivning av Roald Dahls klassiska barnböcker – med karaktärer som Willy Wonka och SVJ, Stora Vänliga Jätten – har lett till en omfattande diskussion om vilka ändringar det är lämpligt att göra i litterära verk.
Bakgrunden är att förlaget har genomfört en putsning och städning av verket, där ord som ”fet”, ”galen” och ”svart” har ersatts med andra begrepp.
Det är väntat att det leder till debatt – diskussionen är inte ens ny, utan bara ännu en rond i det som ibland kallas för kulturkriget; för vissa är detta beviset för en existerande censur, medan det för andra är en välkommen anpassning till vår tids dominerande värderingar och terminologi.
Ungefär samma röster och tongångar hördes när ett seriealbum – Tintin i Kongo – skulle flyttas från en hylla till en annan på ett bibliotek i Stockholm för elva år sedan, eller i den våg av skräck som sköljde genom de internetaktiva delarna av högersverige när det meddelades att SVT skulle göra en ny version av Saltkråkan.
Som skönlitterär författare hade man kanske kunnat vänta sig att jag skulle ta tillfället i akt och rida ut till författarnas rätt att skriva vad de vill, och att låta det som är skrivet vara skrivet.
Det tänker jag nu en gång inte göra. Litteratur är nämligen en allvarlig sak – men att någonting är på allvar betyder inte att man ska tolka det bokstavligt eller låsa in det i ett vitrinskåp. Det som saknas i den här diskussionen är framförallt perspektiv.
Visst finns det författare som har haft inställningen att det de skriver absolut inte får ändras – som exempel kan vi ta Gregorius av Tours, historikern från folkvandringstiden som ofta och gärna ber om ursäkt för sitt dåliga latin, men ändå ber dem som ska skriva av hans texter att inte ändra någonting:
”Om du […] också är så bildad […] att min stil förefaller dig bondsk – inte ens då må du, det besvär jag dig, förstöra det jag har skrivit.”
Det gjorde de nu inte – och för historikerna var det kanske tur, för idag betraktas Gregorius som en av de viktigaste källorna till latinets gradvisa förvandling till senare romanska språk.
Men i gengäld finns det många författare som har förhållit sig precis tvärtom – som skriver om andras verk eller ändrar i sina egna, och som aktivt försöker få läsarna att förhålla sig kritiskt, kreativt och respektlöst mot dem.
Det ena sättet är inte mer rätt eller mer litterärt än det andra – och att förhålla sig till all litterär text som om den vore någonting heligt som inte går att ändra på är faktiskt ett ganska barnsligt sätt att läsa på.
Det finns nämligen inte två läsare i den här världen som har läst en och samma text på samma sätt – och den som läser Gregorius av Tours idag eller bara arbetar dagligen med sitt eget språk vet att text och ord är någonting som alltid befinner sig i förändring och i rörelse.
Det ord som klingade på ett sätt igår kommer att låta annorlunda idag, och på ett helt annat imorgon.
Ibland är skillnaderna små, ibland är de stora – men att i det läget insistera på att originalet måste vara okränkbart och omöjligt att ändra på leder inte bara till tjatiga politiska diskussioner; det är också ett trist och ganska fånigt sätt att läsa böcker på.
Därför är min uppmaning till alla dem som hetsar upp sig över detta att de borde slappna av, och låta språket och tiden ha sin gång.
Kanske är det hög tid att de engagerar sig en smula mer i språk, stilistik och litterära konventioner också i den litteratur som inte är specifikt skriven för och riktar sig till barn?