Jag är en av norra Sveriges företrädare i något som kallas Europaforum. De fyra nordligaste länen insåg för länge sedan att om vi vill påverka de beslut som fattas i Bryssel så är det inte rätt väg att sitta hemma och tycka (det gäller för övrigt för allt beslutsfattande). Vi har ett gemensamt kontor med människor som både är duktiga på hur allt går till och vad som är på gång att hända och vi ror med alla åror för att beslut som fattas ska bli bra.
Ibland kan man använda den europeiska politiken som ett argument mot den svenska regeringen. Till exempel har man i EU bestämt att transportlederna i alla länder ska sitta ihop. Det har hjälpt oss i vår argumentation kring både Norrbottniabanan och andra trafikleder som vi vill ha på plats, inte minst därför att man kan använda europeiska pengar till att bygga i Sverige om rätt streck är ritade på rätt karta. Andra gånger tar vi oss för pannan när nya direktiv om avfallshantering, eller vad som får tas ut ur skogen, kommer. Detaljnivån kan vara överväldigande och sällan har man då haft just oss som modell när man försökt hitta sätt att komma framåt mot ett mer hållbart samhälle. 5% av Kirunas landyta är ett gigantiskt område att göra åtgärder i, jämfört med 5% av ett mindre stadsområde på kontinenten. Så vi argumenterar och försöker påverka.
Jag tänker att så här gör vi ju överallt. Vi försöker få andra att förstå vad det är vi pratar om, var vi kommer ifrån och vad som behövs för att vi ska kunna fortsätta göra just det. Eu-nivån behöver begripa hur skog kan se ut och hur stora och glesa våra kommuner i norr faktiskt är – Arjeplog är ju så glest befolkat att vi som bor här nästan inte finns, rent statistiskt. Sverige-nivån måste fatta att inte alla kommuner ser ut som Sundbyberg – som är så tätt befolkat att man nästan inte begriper det – men att alla har samma uppdrag och därför kanske behöver få lösa uppgifterna på det sätt som är smartast på varje plats. Länsnivån behöver också ta på sig glasögonen och konstatera att visserligen bor stor del av befolkningen i Boden och Luleå, men att fler faktiskt INTE gör det. Våra behov är lika berättigade överallt, även om det kostar mer per skalle när man är få.
De som är många har, med matematikens hjälp, mer att säga till om än de som är få. Stockholm har 43 riksdagsledamöter och Norrbotten (om man räknar alla som är invalda här) har 8. Därför måste de som är få vara besvärliga och (kanske) smartare, liera sig med fler och ibland också hänvisa till solidaritet för att få igenom sina förslag. Det blir lätt så att medierna fokuserar på det som flest journalister har framför nosen och därför hör vi mer om en bro i guldfärg i söder än om vilka broar som måste byggas för att ny, bättre järnväg ska fram i norr. Det är lätt att misströsta när man tycker att man gjort allt för att förklara varför man har så mycket att vinna på att ändra fokus. Det är lätt att det börjar bildas glesbygdspartier och facknämndspartier som slåss för just sina frågor. Men det är inte alldeles säkert att det egentligen blir bättre då även om man vinner en och annan strid. Frågar du mig så är det bättre att ta ny sats och fortsätta förklara och argumentera, hitta kompisar och win-win-situationer så att helheten inte innebär att den ena vinner på bekostnad av den andra oavsett om rollerna är omvända. Och alldeles oavsett om frågorna debatteras i Bryssel, i Stockholm eller i Luleå.