Drivmedelspriserna har legat högt under en längre tid, och förenklat beskrivet har resultat av en kombination av att marknaden inte hunnit anpassa sig efter pandemin och ett krig som bryter ut trycker upp priserna snabbt, betydligt snabbare än det går att kompensera med skattesänkningar. För mig är ”ransoneringstiden” ett stycke historia och några lustiga kuponger i mormors låda, men jag kan mycket väl förstå att det värsta som kan hända utan direkt krig inte är att priserna kommer att öka. Men just nu är vi där, jag hoppas förstås att det kommer stanna vid att de svenska hushållen kommer behöva göra andra prioriteringar, att vi inte skulle påverkas alls är dock minst sagt naivt.
Jag missar såklart inte hånen mot regeringen som ger bidrag för att klara skatten, och visst, jag kan förstå att man utan kunskap om processerna kan tycka att det är rent löjeväckande. Varför inte bara sänka skatten? Skälen till att utformningen av både el-stöd som drivmedelskompensation är en kontroversiell metod som är både ovan och inte idealisk. Men, den är till skillnad från andra förslag praktiskt genomförbar, nu. Skattesänkningar som ger 5 kr vid pumpen är det inte.
För att ge ett aktuellt exempel är den skattesänkning som börjar gälla 1 maj, på 50 öre, ett förslag som började sin process i början av december förra året. Riksdagen har framför sig att fatta beslut om ytterligare skattesänkning på regeringens initiativ, ner till EUs miniminivå men för att stöd ska nå hushållen så snart som möjligt är det förslag som regeringen lagt fram det som är möjligt att realisera när hushållen har de som tuffast.
Vad krävs för att komma under den sk miniminivån? (och löften om 5 kronor vid pump.)
Sverige ansöker om ett undantag, något som kommissionen hantera under ca 3 mån. Sedan ska ALLA 27 medlemsländer godkänna detta. För att illustrera sannolikheten i detta kan sägas att kommissionen vid 3 tillfällen lagt fram förslag om att ändra direktivet utan att lyckas få med alla 27 länder.Vilket gör att i dagsläget är 5 kronor vid pump ett förslag som är högst osannolikt, och i alla avseenden långt bort.
Därför så framstår borgerlighetens och vänsters förslag om 5 kr vid pumpen mer som ett sätt att driva med medborgarna för att kunna ha kvar en konflikt inför valet, snarare än att verkligen se till att dämpa konsekvenserna av prisökningarna för hushållen.
Det är något upp och ner i världen där allianser kring en fråga uppstår från höger till vänster, och där Vänsterpartiet förordar förslag som är sämre fördelningspolitiskt och Moderaterna ställer sig bakom förslag om kostnadstak, långt bort från sina respektive ideologier.
Att ge ett stöd till hushållen, frysa indexering, frysa inblandningen, sänka skatten till miniminivån och införa ett nytt reseavdrag är däremot möjliga insatser, och jag föredrar förslag som går att realisera framför att fantisera. Politik är många gånger det möjligas konst. Idealisten i mig gormar många gånger, det ska erkännas, men med åren har jag kommit att uppskatta det som går att genomföra på väg mot de idéer som jag hoppas förverkliga.
För hur det än är så är inte drivmedelsskatten nyckeln till fördelningspolitiken, och sänkta drivmedelskostnader inte det som ger oss ett klimat som håller för fler framtida generationer, och att fortsätta vara beroende av fossila drivmedel från ickedemokratiska länder är vare sig hållbart ur klimat eller demokratiperspektiv.