Jag gillar samhällets rätt att beskatta befolkningen och producera så mycket skola, vård och omsorg som möjligt och ovanpå det försöka se till att själva platsen ska vara bra att bo på. Det betyder inte att jag inte kan bli irriterad på t ex krånglig sjukvård som i många fall utgår mer ifrån ett inifrån-perspektiv än patienternas. Jag har sett lite för mycket av det för att kunna konstatera att det är mer än otur. Irritationen gäller tyvärr också en del band mellan stat och kommun, med föreställningar som utgår ifrån att alla kommuner ser likadana ut, fungerar likadant och har samma förutsättningar och där man därför delar ut uppdrag som blir omöjliga att genomföra om man är en liten kommun. Det går att göra bättre.
Att gilla det kollektiva betyder inte att inte alla har ett eget ansvar. Ungdomar har t ex rätt till utbildning men att bli utbildad är ett eget ansvar. Det där har mycket med förebilder att göra, och vilken familj man är född i, det vet vi. Det ansvaret delar vi mellan skola och hem. Vi kan så klart vara förtretade på den som inte klarar av att gå ut skolan utan examen. Men om man inte får en andra chans, när man har vuxit till sig, eller om vi missar att stöttar alla utifrån deras förutsättningar från början så vore vi inte värda att kallas för samhälle. Alternativet är dyrt, det är inte raketforskning. Att inte få den stöttning man behöver kostar både i kronor och ören och på det personliga planet. Tittar vi i våra fängelser så har vi facit där på hur det går när både det egna ansvaret och samhället fallerar. Här har vi ett tydligt val som har med värderingar att göra.
Det egna ansvaret handlar också om att ta hand om miljö, samhällsklimat och den egna ekonomin. Vi kan peka finger och säga att andra länder har mycket större miljöutmaningar än vi, men det betyder inte att jag själv inte ska göra mitt bästa och framförallt det som är klokt. Varför skulle jag inte sortera mitt skräp och kompostera mina matrester? Och varför ska jag inte göra allt för att mitt hus inte ska förbruka onödigt mycket energi, oavsett elpriserna? Jag lär mig om solceller och om stora batterier och jag ska använda den kunskapen på ett sånt sätt att både min bil och min värmeproduktion använder minimalt med ström utifrån. Om alla gör samma sak så frigör vi en hel del effekt och bidrar till kommande industribehov samtidigt som våra egna investeringar betalar sig på kort tid. Det egna bidrar till samhället.
Jag önskar ändå att vi kunde bli duktigare på att bygga på det goda som finns i mindre kommuner. Det lilla går att skala upp, det är värre åt andra hållet. Små kommuner kan inte fylla sina organisationer med experter inom alla områden. Vi behöver knyta ihop oss med andra för att klara grunduppdraget, att producera så mycket välfärd som möjligt med de pengar vi har. Då behöver lagstiftning, organisering och strukturer vara med oss. Inte mot. Därför ska det bli spännande att se åt vilket håll samverkan mellan riks- och lokalplanet går nu när inte en enda av våra nya ministrar kommer särskilt långt norr ifrån. Jag vet att det finns de som inte tycker att det spelar nån roll, att det inte finns några bevis för att det blivit ett dugg bättre när ministrarna kommit från hela landet. Och så kan man tycka. Frågan är om vi, i den andan, ens behöver kulturell mångfald eller jämställdhet heller? Och om det egna ansvaret bara ska användas för att bygga sitt eget och aldrig som en del av en helhet?