Av okänd anledning får jag en tidning som heter SvD Perfect Guide hem i brevlådan utan kostnad. Det är ett glansigt weekendmagasin om trendanalyser och shopping, samt några artiklar om, och krönikor av, profiler inom mode, design, mat med mera. Det är obegripligt att jag får den eftersom jag inte alls tillhör målgruppen. Jag ligger inte i det inkomstspannet där det är kutym att köpa en ljusstake för 1 200 kronor, en tröja för 3 900 eller åka på en långhelg till Hongkong. Ett bordsunderlägg i skinn för 499 kronor är inte som hittat för mig. Jag har aldrig hört talas om ”den välkända interiör- och modedesignern Jenni Button” i Kapstaden.
Inte heller är jag särskilt intresserad av trender på ett personligt plan, utan mer som symptom på tidsanda, eller som fenomen. Ni som följer mig i PT kanske minns min cupcake-period för en del år sedan. Faktiskt fem år sedan. Jag vet att jag inte borde vara förvånad över det fortsatt livliga intresset för trender, glamor och varumärken men det är jag. Jag tycker att tillvaron de senaste åren har kommit in i en ny dimension där sådana ting blir allt mer ointressanta. I själva verket har jag nog fullkomligt fel. Tillväxt kräver en ständig konsumtion, ett ständigt upprätthållande av livsstilar och försök att nå perfektion.
SvD Perfect Guide har hånats, inte minst det stående inslaget "Min helg", där trendkänsliga, och förmodligen välkända, personer lustfyllt beskriver sin livsstil, allt gott de äter och allt mys de har. Under 2015 uppmärksammades särskilt författaren Mikaela Bleys text, det blev en så kallad storm på sociala medier, med vindstyrka minst som vindsvåningen med teppanyakihäll i DN Bostad 2010.
Nåväl, i de nummer jag har fått är grodorna inte så påfallande, texterna är hyggligt välskrivna, bilderna tjusiga.
Men tidningen i sig är ett tidstecken, en flykt från verkligheten. Den visar ett Sverige som verkar totalt bekymmerslöst, som inte är särskilt förankrat i samhället. I Perfect Guide kan alla problem lösas med konsumtion. En välgörande spa-helg, ny inredning eller kanske en klocka med diamanter. Intrycket blir absurt, för att inte säga världsfrånvänt, åtminstone för mig som försöker navigera i frågor som rör diskriminering och orättvisor. Här finns inga ensamkommande barn, arbetslöshet eller kronisk värk efter ett hårt arbetsliv.
I förstone kan en tro att det är en hittepåvärld eller en förlorad värld men troligen finns det befolkningskategorier som på riktigt lever så välregisserat. Perfect Guide illustrerar en avgrundsdjup klyfta mellan dem som har och dem som inte har. Enbart namnet är provocerande. Jag är inget emot att göra livet lite glatt och trevligt, särskilt i bistra tider, men denna konsumtionsinriktade estetisering är äcklande. Fruktansvärt tråkig.
Frågan är om ens den urbana övre medelklassen läser Perfect Guide. Vill någon verkligen identifiera sig med denna tristess? Om ambitionen är att skapa en illusion av perfekt liv, eller liv överhuvudtaget, så övertygar inte Perfect Guide. Jag vill inte ha skiten.