Jag trodde nog kanske aldrig att jag skulle komma att skriva en krönika om Melodifestivalen som handlar om främlingsfientlighet, fördomar och djup okunskap kopplat till Melodifestivalen. För även om jag är riktig melodifestivalnörd och kan se dimensioner i Melodifestivalen som passerar revy utan att märkas för det stora flertalet så ser jag ändå Melodifestivalen framförallt som ett harmlöst underhållningsfenomen och en ren musiktävling som jag bara njuter av.
Men min världsbild har fått sig en ordentlig törn under de senaste veckorna. Och det har ingenting med själv innehållet i Melodifestivalen att göra, ingenting som SVT har att göra med, eller något som programledarna eller Filippa Bark har gjort eller sagt. Nej, den törn som min världsbild kopplad till Melodifestivalen fått sig beror på uttalanden från personer runtomkring själva festivalen och tyvärr är många av dessa genuina melodifestivalfans.
Detta är naturligtvis kopplat till Jon-Henrik Fjällgrens deltagande i Melodifestivalen. Att hans jojk skulle väcka känslor har jag varit förberedd på sedan det stod Jag förutsåg nämligen en diskussion kring hur Europa skulle kunna ta emot en jojk. Det gick ju inte så bra för Norge 1980, men då handlade det ju i grunden om en norsk sång som kryddats med jojk i refrängen. Samiid Aednan var dessutom ett mycket politiskt bidrag som klart tog ställning mot älvutbyggnaden i Alta. Jon-Henriks jojk beskrevs redan från början som en kärleksjojk till fjället, renen och naturen så det skulle ju inte orsaka något som helst rabalder.
Men oj så fel jag hade. Jag har mött så enormt mycket okunskap och så mycket fördomar som kommit upp till ytan nu under dessa veckor. Ibland har jag blivit rent utav förtvivlad. Det som förvånat mig mest är den ovilja att söka och ta till sig kunskap om vad jojk egentligen handlar om. Jag minns själv när Portugal tävlade med Fado och jag riktigt sög i mig kunskap kring sångformen Fado för att förstå och kunna uppskatta bidraget till max. En sådan vilja till att förstå har jag inte mött i någon högre grad bland de som säger att de inte förstår Jon-Henriks jojk.
Den mest utbredda uppfattning som jag mött bland kritikerna är att Jon-Henrik står och nynnar och lallar på scen utan att riktigt sjunga. Det här visar om något om en djup okunskap om vad jojk handlar om. I grunden handlar det också om ett förhållningssätt till den samiska kulturen och det samiska folket. Ett av de mest flagranta uttalandena mötte jag i torsdags efter Jon-Henriks repetition. En av de journalister som jag pratade med efteråt frågade mig på djupaste allvar om Jon-Henrik klarade av att sjunga med ord eller om hans jojkande bara var ett sätt att dölja att han inte kunde sjunga. Det om något visar att man inte har den minsta pejl på vad jojk handlar om. En annan återkommande fråga är varför Jon-Henrik inte brytt sig om att skriva en text till Manne leam frijje. Tänk så bra det skulle kunna vara med text till. Sådana gånger blir jag mest matt och vill ge upp. Men gång å gång försöker jag förklara så de ska få en chans att förstå. Förståelse är nämligen enda vägen till respekt.
En annan sak som fascinerar mig är de ständiga frågor som Jon-Henrik får om han är riktig same i och med att han är adopterad från Colombia. Är de sex första månaderna i ens liv så avgörande att de berättigar sådana frågor. Det måste i alla fall jag undra. Den samiska kulturen är vad han vuxit upp med och som format honom. Och framförallt är det den som han omsluter med hela sitt hjärta och vårdar ömt. Det om något märks i hela hans person och i hans musik.
Den kulturella oförståelse och de fördomar som finns kommer säkerligen att fälla Jon-Henriks från att ta sig till Wien. Snacket vid sidan av årets Melodifestival visar att fördomarna mot det samiska är djupt rotade i det svenska majoritetssamhället och att vi måste lära oss mer om den samiska kulturen. Det är en skyldighet vi alla har.