”Har ditt barn redan börjat på förskolan?” var en av de första frågorna jag fick när jag var tillbaka på jobbet efter föräldraledigheten med mitt första barn. Att barnet bara var 8 månader och därmed saknade ålder att överhuvudtaget få börja på förskolan vid tidpunkten var inget som togs i beaktande, det var ju ändå troligare att barnet var där än hemma med sin pappa.

I heterosexuella relationer idag tar män ut ungefär 30% av föräldradagarna medan kvinnor tar ut 70%. I den takten kommer det dröja alldeles för många år innan vi har ett jämnt uttag. Att kvinnor har lägre lön och innehar lägre positioner, trots att just kvinnor generellt är mer välutbildade än män beror många gånger på att en stor majoritet av föräldraförsäkringen tas ut av kvinnor, vilket gör kvinnor som grupp till en mer osäker arbetskraft för arbetsgivaren. Arbetsgivaren vet ju att kvinnor tar ut den större delen av föräldraförsäkringen, är hemma med sjukt barn, går ner i tid och har högre frånvaro än män.

Undersökningar har dessutom visat att normer och attityder påverkar mer när man väljer vem som ska vara hemma med barnen än de ekonomiska förutsättningarna. Kön är alltså viktigare än ekonomin när föräldrar delar upp ledigheten sinsemellan. När mamman tjänar mer har familjen råd med att hon stannar hemma, men när pappan tjänar mer upplever sig familjen inte ha råd. Man påstår nästan alltid att man väljer utifrån familjens enskilda förutsättningar. Men sanningen är alltså att majoriteten av alla heterosexuella låter mamman vara hemma med barnen längst baserat på gamla stereotypa könsnormer.

Att systematiskt välja bort barns rätt till tid med båda sina föräldrar känns inte heller speciellt schysst. Tidningen Kamratposten gjorde för några år sedan en undersökning med drygt 6000 barn i åldrarna 8-14 år med frågan: "Vem pratar du helst med när du är ledsen?" 40,9% ville helst prata med sin mamma, en fjärdedel ville prata med en kompis, en dryg tiondel ville prata med någon annan, och en tiondel ville inte prata med någon alls. Efter "ingen alls" kom alltså pappa med 5,4% För mig säger det verkligen någonting om hur barn påverkas av ett ojämställt föräldraskap.

Så att ett av det starkaste argumentet kring att inte dela lika är att alla familjer minsann ”borde få bestämma själva” fungerar inte riktigt när 50% av befolkningen blir missgynnade på grund av könsnormerna som egentligen är det som bestämmer i ”bestämma själv”-mentaliteten. Men vad är väl ett barn i jämförelse med den ena partens karriär?