Häromdagen slog hjälporganisationen Oxfam fast att världens och Sveriges miljardärer har haft ett bra år, pandemin till trots. Världens tio rikaste män – och de är alla män – har under det senaste året lyckats med konststycket att fördubbla sina redan ansenliga förmögenheter.
Jag är säker på att vi alla kan förenas i en lättnadens suck och glädjas över att vi inte längre behöver vara oroliga för dem – de kommer inte att behöva gå ifrån hus och hem nästa år heller. Vem vet – de kanske till och med kan köpa sig några hem till?
Samtidigt slår Oxfam fast att ytterligare 160 miljoner människor runt hela världen har hamnat i fattigdom.
Förklaringen till båda fenomenen är den globala pandemin som under de senaste åren har härjat över hela världen. De redan fattiga, som kanske var beroende av enkla sysselsättningar eller servicejobb, har blivit ännu fattigare sedan dessa har försvunnit.
De redan rika har däremot blivit ännu rikare, till stor del tack vare det generösa ränteläget och de omfattande insatser som världens regeringar och centralbanker dragit igång för att rädda företag och ekonomiska verksamheter.
Ur ett krasst ekonomiskt perspektiv har pandemin för dem varit en välsignelse. Den har accelererat en redan pågående utveckling, och skjutit värdet på deras förmögenheter i stratosfären.
Det är ett sakförhållande som det är lätt att uppröras över, men som är betydligt svårare att göra någonting åt. Precis som klimatförändringarna är ojämlikheten ett globalt problem – beskattas utsläpp i ett land, kommer fabrikerna att flytta till ett annat. Börjar du däremot beskatta förmögenheter, försvinner också de på nolltid till ett nytt.
Inte för att sådana skatter är lätta att införa i ett enda land. När en socialdemokratisk arbetsgrupp under förra sommaren föreslog att man skulle införa en högre skatt på så kallade ISK-konton, en sorts investeringssparkonton med mycket förmånliga villkor, utbröt ett ramaskri bland bankanställda och högerpolitiker.
Frida Bratt, sparekonom på banken Nordnet, gick så långt att hon kallade det för en: ”Häxjakt på vanliga människor som lägger undan en liten del av sin lön.”
Det är starka ord – och då var det bara ett förslag av flera i en underlagsrapport. Man undrar vilka ord de hade valt om det hade varit fråga om skarp lagstiftning.
Där står vi idag. Med en ojämlikhet som är lika astronomisk som den är oförsvarbar, och valda regeringar som å ena sidan är tvungna att fortsätta stötta det ekonomiska system som har skapat den, och å andra sidan oförmögna att ens nagga den i kanten.
Vi vet att det som skapar rikedom inte är hårt arbete – det är att redan äga rikedomar som kan arbeta åt en.
Detta beror inte på vare sig politikernas eller miljonärernas eller ens miljardärernas personliga tillkortakommanden – utan på att vi alla agerar inom ett system som är trasigt i grunden, och kanske aldrig någonsin varit helt.
Det är också ett läge som i grunden är dåligt för alla. En miljardär kanske kan köpa sig en tur på ett rymdskepp – men ingen kan köpa sig en ny planet eller ett samhälle fritt från de konflikter och risker som ojämlikheten alltid för med sig.
Därför ligger det i allas intresse att vi ska kunna föra ett vuxet samtal kring detta, och erkänna att ojämlikheten faktiskt är ett problem som även högerpolitiker och de superrika borde vilja göra någonting åt.
Att beskatta stora förmögenheter är ingen häxjakt – det är bara det första steget på vägen mot att bygga ett samhälle som är både tryggt och friskt.