I sociala media läser jag om en riksdagsman som tycker att det är rätt så löjligt och fullständigt självklart att man nu, under pandemin, kan schemalägga sjukvårdspersonal 48 timmar i veckan. Andra undrar om huruvida karln alls fattat vad han pratar om. Och jag tänker att det är klart att han vet. Han vill ju få andra att också tycka att offentlig sektor bara är skit, att de som jobbar i offentlig sektor är gnällspikar och att vi borde sluta ha stora, gemensamma välfärdssystem.
Jag läste på handelshögskolan på 80-talet. Vi var en ganska brokig skara. Hon som kom direkt från gymnasiet och han som hade jobbat rätt många år och ville byta inriktning på livet. De politiskt intresserade och de som var helt ointresserade. Festprissar och strebers. En källa för mig att ösa ur senare i livet, med tankar om att vi faktiskt hade råd att läsa där, att vi hade modet, men också att några av oss aldrig nånsin, varken då eller senare, skulle funderat en sekund på just det.
Jag minns han som sa, apropå en uppgift som handlade om att organisera ett arbetslag, att ”såna människor som tar den där typen av jobb kan man inte tro ska ta ansvar!”. Jag tänker att vi hade rätt olika perspektiv, han och jag. Och jag är rädd för att hans perspektiv också finns i politiken idag och, av vissa, betraktas som en självklarhet. Vi har rätt olika syn på undersköterskor, offentlig sektor och skatt.
Kierkegaard skrev om hur man måste finna en människa där hon faktiskt är och börja där om man ska kunna hjälpa till. Och det tänker jag är en bra livsregel som handlar om perspektiv. En annan är orden som jag råkar ha hemma på väggen, som talar om vad som händer med ett barn som till exempel får uppmuntran istället för hån.
Jag tror ju på att samhället ska ha en större roll än att bara syssla med fattigvård. Jag tror att vi kan ge livsverktyg till den som vill. Om ett barn utsätts för mer hån än uppmuntran så har barnet helt säkert fått sämre förutsättningar att vilja och att våga. Och då är det extra viktigt att just kloka, varma människor i förskola och skola finns där och kan balansera ont mot gott. Så att barnet som vill också vågar. Och orkar.
Om man lärt sig att andra är mindre värda, och därför tycker att den som är uppvuxen i det stora huset i ”rätt” område ska ha mer att säga till om än den som bodde mera trångt och oftare fick äta gröt till middag, då skulle man också behövt fler perspektiv. Till exempel det att man själv inte automatiskt får det sämre för att andra får det bättre. Snarare tvärtom.