Också farsen får allvarliga konsekvenser till slut

Det har ofta upprepats sedan dess, men det var Karl Marx som sade det först: ”Historien upprepar sig, först som tragedi, och sedan som fars.” 
Den gången jämförde han Napoleon III:s statskupp och regim med hans mer berömde släkting och namne – men det är ett citat som kommer tillbaka till mig nu när det tycks som om ännu en av denna mandatperiods potentiella regeringskriser tycks ha blivit desarmerad. 
Minns ni den tid då en regeringskris uppfattades som någonting som var både ovanligt, allvarligt och en smula olycksbådande – när de nattliga och brådskade förhandlingarna tycktes som något av en historisk händelse, vars utgång skulle få allvarliga konsekvenser?
Så tycktes det på den tiden då Decemberöverenskommelsen träffades mellan regeringen och partierna i den före detta Alliansen år 2014, och så tycktes det också under de utdragna regeringsförhandlingarna efter valet 2018.
Idag, då oppositionens misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson (S) har misslyckats med minsta möjliga marginal har vi alla blivit en smula mer härdade än så. 
Högeroppositionen har nämligen tagit tillfället i akt att fabricera så många regeringskriser under den här mandatperioden att det är svårt att inte bli en smula avtrubbad, när man vet att de inte kan leda till någon verklig förändring. 
De har ingen trovärdig statsministerkandidat att sätta upp mot Magdalena Andersson (S) och iscensätter dessa föreställningar med en viss regelbundenhet bara för att påminna om sin egen existens; de är själva definitionen av ett politiskt spel. 
Det är nu en gång oppositionens uppgift – för att inte säga existensberättigande – att tycka att Morgan Johansson och alla andra socialdemokratiska ministrar gör ett dåligt jobb och borde bytas ut. 
De har bara glömt att de borde arbeta för att det ska ske i ett allmänt val, inte genom parlamentariska manövrer som inte ändrar någonting av vare sig den politik som förs eller mandatförhållanden i riksdagen. 
Kanske har de också lyckats glömma att ett sådant val bara är tre månader bort i tiden.
Borde de inte vilja att frågan om Morgan Johansson ska vara justitieminister ska avgöras av de svenska väljarna, snarare än av vilken sida den politiska vilden Amineh Kakabaveh vaknat på idag?
Att agera som de har gjort är fräckt mot väljarna, och ett underkännande av den egna rollen som opposition. 
För om man själv inte är förmögen att tillsätta en statsminister, så bör man i alla fall inte agera på ett sätt som försvagar regeringsmakten som sådan eller direkt motarbetar genomförandet av beslut som det ligger i allas intresse att de blir väl genomförda.
Det är precis så oppositionen har agerat i förhållande till regeringsmakten och till den svenska anslutningen till Nato, som de lovade att hjälpa till att ta ansvar för.
I efterdyningarna av detta kommer de politiska kommentatorerna i vanlig ordning utropa vilka som är vinnare ”vinnare” eller ”förlorare” på krisen utgång. 
Det är helt fel sätt att förstå det som pågår här. Politik handlar nämligen om mer och om betydligt viktigare saker än procentenheter i opinionen, och ur det perspektivet finns det faktiskt enbart förlorare här.
Bland dem finns alla partier, de svenska väljarna och den svenska politikens trovärdighet såväl inom som utom landet.
Ett av farsens kännetecken är att vad som helst kan hända, utan att det får några verkliga konsekvenser. Om detta är en fars vore det helt fel att skratta åt den – för om det upprepas alltför ofta får även det farsartade tragiska konsekvenser till slut.