Efter många om och men tycks det nu som att LAS-uppgörelsen är i hamn. I fredags klubbade regeringen sin proposition, och om den passerar riksdagen kommer de nya reglerna att börja gälla redan i oktober i år.
De innebär – och det måste vi vara ärliga mot oss själva med – en försvagning av anställningsskyddet i Sverige, och ett större manöverutrymme för arbetsgivarna vid uppsägningar.
Det har sin bakgrund i de komplicerade förhandlingarna som föregick regeringsbildningen efter valet 2018 – en arbetsrättslig reform var en del av det pris som Socialdemokraterna fick betala för att få Centerpartiets och Liberalernas stöd.
Det är sannerligen inte en reform som hade införts om Socialdemokraterna hade haft egen majoritet – men det är däremot en rimlig avspegling av den samlade arbetarrörelsens förhandlingsposition i det nuvarande politiska klimatet.
Den talar också om den märkliga politiska position som Socialdemokraterna har hamnat i – å ena sidan är man med bred marginal landets största parti, och av de senaste månaderna att döma det enda partiet som de andra partierna i riksdagen är beredda anförtro regeringsmakten till.
Å andra sidan är man fortfarande långt ifrån den hegemoniska position som präglade det röda nittonhundratalet, och är på grund av förhållandena bland de andra riksdagspartierna oförmögna att genomföra stora delar av det egna ideologiska programmet.
Kanske kan man uttrycka det så, att om Socialdemokraterna är demokratiska socialister, så finns det i nuläget en enorm hunger efter trovärdiga demokrater, men tyvärr en betydligt mindre aptit för socialism.
Men LAS-uppgörelsen skvallrar också om vad Socialdemokraterna är förmögna att göra av en så klurig situation – och om vad man historiskt sett har varit allra bäst på att göra; på att kompromissa, och på att hitta pragmatiska och rationella lösningar som är bra för Sverige såväl som för löntagarna.
Det är nämligen inte en uppgörelse utan guldkorn – och sådant som på lång sikt kan visa sig mer värdefullt för arbetarna än den förlust i trygghet som man faktiskt också gör.
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) presenterar reformen inte bara som den ”största trygghets- och frihetsreformen i modern tid” utan också som att vi nu ”har världens bästa omställningssystem på plats.”
Det hon syftar på är att de nya reglerna också kommer att innebära att arbetstagare får möjligheten att vidareutbilda sig och omskola sig med en stor del av lönen bibehållen – och det utgör faktiskt en välbehövlig anpassning av den svenska lagstiftningen till en arbetsmarknad som de senaste årtiondena har befunnit sig i snabb förändring.
Guldklocka för lång och trogen tjänst kanske aldrig var normen för hela den svenska arbetskraften – men faktum är att rörligheten på den svenska arbetsmarknaden har ökat stadigt, och att det för de nya jobb som skapas inte sällan krävs ny utbildning och nya kompetenser.
Att kunna genomföra sådana omställningar och sådana riktningsförändringar mitt i karriären utan att ett alltför stort ekonomiskt tapp kan ha positiva effekter för rörligheten på arbetsmarknaden – men det kan framförallt ha kraftiga positiva möjligheter för arbetstagare som kanske redan är redo att ta nästa steg i arbetslivet, men annars inte skulle fått chansen att göra det.
Så kan man också förvalta en förhandlingsposition som var svår – och med en pragmatisk inställning till regeringsmakten och dess möjligheter föra en sund politik för vanliga löntagare även när de politiska marginalerna verkar tala emot det.