Upplysningen var ett tidevarv när mänskligheten på allvar började göra sig av med vidskepelse och fördomar. Egentligen började det på 1500-talet med en allt mer utvecklad världshandel (”globalisering”) och sen vetenskapens utveckling på 1600-talet. Så en bit in på 1700-talet upptäckte människor i allmänhet att de kunde tänka själva - och inte behövde Gud och religionen för att förklara världen.
Det gav till resultat att Gud dog, för att tala med Nietzsche, och kyrkan tappade sin makt. Prästerna fick maka på sig för att ge plats åt vetenskapsmän. Och även om de religiösa strukturerna fortfarande sprattlar en del, har religion antingen blivit en privatsak eller en del av upplevelseindustrin. Tron på mystiska krafter har förvandlats från ett blodigt allvar som kunde leda till att folk hamnade på kättarbål till oskyldig biograffilm eller litteratur. Tänk Sagan Om Ringen eller Harry Potter.
Visst, folk släpar fortfarande iväg sina barn för att döpas, istället för att låta dem själva välja om de ska bli medlemmar av en kyrka eller inte. Och även de mest förhärdade syndare får en kristen begravning. Men i grunden är religionen förpassad till kulisserna, hävdar Christer Sturmark i sin senaste bok, ”Upplysning i det 21:a århundradet. Tro och vetande 3.0” (utgiven på Fri Tanke).
Sturmark ägnar denna tjocka bok åt en del folkbildning, en del polemik. Folkbildningsdelen handlar om vad vetenskap och forskning går ut på. Hur gör vi för att ta reda på hur verkligheten är beskaffad? Hur vet vi vad som är falskt, vad som är sanning, vad kan vi egentligen veta?
Sturmark är inte vetenskapligt blind i meningen att han bara beundrar nobelprisgenererande laboratorier eller förnekar djupa andliga upplevelser. Det finns gott om utrymme för djupa suckar över vackra musikstycken eller häpnadsväckande natur i hans världsbild. Men någon liten vitskäggig farbror som sitter på ett moln och dirigerar alltihop behövs inte. Sturmark tror egentligen på allt som vi har anledning att tro på. Och där finns varken plats för tomtar eller troll eller helgon. Men, om jag förstår Sturmark rätt, kan någon visa att det faktiskt finns tomtar så får vi acceptera det.
Den andra delen av Sturmarks bok är en mycket intressant genomgång av debatten kring religionens roll i det moderna samhället. Det som gör att han gett sig ut på krigsstigen är förstås att extrema religiösa grupperingar tar allt mer plats. Det är dags, menar han, att inleda en ny upplysningstid.
Han väjer inte för att lyfta fram problemen som islamismen ställer till med och han har några fasansfulla citat från socialdemokratiska kristna som försöker förringa problem med islam. Det är uppenbart att Sturmarks bok kan läsas inte bara som en stridsskrift för en ny upplysningstid, utan också som ett varningsord för en arbetarrörelse som länge försummat arbetet för att försvara rationalism och vetenskapligt förhållningssätt mot vidskepelse och taskiga värderingar.
Den svenska vänstern har bytt ut Lenin mot Jesus och tror att den genom sin oerhörda godhet kan besegra ondskan. Själv tror jag att en smula kylig analys och politiska ställningstaganden baserade på verkligheten, inte ideologi, är nödvändigt.