Svenskarna nöjde sig nog inte med förklaringen som gavs på presskonferensen. Åklagaren Krister Petersson hade grundat förhoppningarna med ett pillemariskt framträdande i vintras, där han lovat en snar lösning. Det blev något mellanting. Stig Engström pekades ut som skyldig men utan någon teknisk bevisning. Kulorna var för gamla. Dåtidens poliser för slappa. Engström redan död.
När jag föddes hade det gått sju år sedan mordet. Det tog ytterligare tio år innan jag började ställa frågor om vem Olof Palme var. “Oj”, sa pappa. “Han var något annat. Han var den siste socialdemokraten jag röstade på”. Många som upplevt Palme har helgonförklarat honom efter hans död. Det kan lysa om den som får vittna om ett möte, 40 år senare.
I verkligheten var Palme förstås en mycket begåvad men vanlig människa. Hans reformistiska handlingskraft kan förklaras av att Sverige upplevde decennier av våldsam ekonomisk tillväxt. Socialdemokratins idéer hade stöd av halva befolkningen. Hela Europa byggdes upp från grunden. Det är inte svårt att vara socialdemokratisk politiker då. Hade Palme fortsatt leda partiet in på 90-talet hade bilden av honom troligen svärtats dramatiskt. Inte ens han hade kunnat tala tillrätta den nyliberala vågen.
Jag uppfattar honom som Sveriges både största och närmsta politiker. Han kunde gå fackeltåg mot USA:s massmord i Vietnam, ha dagslånga överläggningar med internationella storpampar på franska, men bli försenad till middagsbjudningen för att han smitit iväg till Kungsholmens boxningsklubb och diskuterat politik med grabbarna, sittandes på en fotpall. Han rörde sig obehindrat mellan människor och samhällsskikt.
Jag tror det var därför han lyckades göra politiken varm och verklig för så många. Han tappade aldrig nyfikenheten på andra människor. Han tog sig tid att möta dem där de befann sig. Det blev ett bränsle för honom som politiker att vara bland folk. På boxningsträningen, på föreningsmötet, i studiecirkeln. Kanske blev han mördad av samma anledning som han blev populär – han ville leva som alla andra.
Är det något dagens politiker kan lära av Palme är det att inte sväva bort från den verklighet de är valda att förbättra. Vi människor är enkla. Våra framtidsplaner är konkreta och pågår i detta nu. Vi vill träffa vänner, ordna en ny bostad, söka arbete, möta kärleken, resa iväg, ägna oss åt det vi är bra på. En politisk vision får aldrig bli större än den vardag som ska förverkliga den.