Nu börjar sprickorna bli synliga

Under söndagen hölls den första tv-sända partiledardebatten sedan valdagen i SVT:s agenda. Den bjöd i vanlig ordning på både högt och lågt – och ärligt talat undrar jag ibland om de flesta tittare liksom jag verkligen känner sig mer insatt efter att ha sett en sådan, eller snarare mer förvirrad.
Då är det tur att det faktiskt ändå går att urskilja en del linjer i politiken just nu, där vissa faktiskt blev synliga i debatten, medan andra äger rum mer i bakgrunden.
Från de partier som undertecknade Tidö-avtalet var det uppenbart att strategin var att efter en höst med tuffa förhandlingar, diskret käbbel sinsemellan och svikna vallöften försöka hålla en enad front, och framstå som samlade mot en splittrad opposition.
Det är som det bör vara – men särskilt noterbart var ändå att Ulf Kristersson gång på gång kände sig tvungen att inleda eller avsluta sina repliker med att säga att han hade vunnit valet och därmed hade ett mandat.
Det är en gammal sanning som vi författare lär oss redan på skrivarskolorna – om du kommer på dig själv med att insistera lite för hårt eller skriva samma sak flera gånger om, så är det förmodligen för att du inte är helt säker på det själv. 
Och om höstens val verkligen var en seger för Moderaterna och svensk borgerlighet var det utan tvekan en Pyrrhusseger – Ulf Kristersson må ha fått statsministerposten, men han fick den i Jimmie Åkessons regering.
Därför är det spännande att under den senaste veckan ha fått en antydan om var sprickbildningarna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att äga rum, och kanske redan har börjat ske.
Själv skulle jag ha trott att det skulle ske på rätts- eller migrationspolitikens områden – att de Sverigedemokratiska kraven till slut skulle framstå som alltför grova, absurda och drakoniska för att Moderaterna och Liberalerna skulle kunna stå för att genomföra dem.
Men i stället tycks det som om de smärtsamma sprickorna kommer att finnas mellan Moderaternas roll som näringslivets intresseparti, och Sverigedemokraternas populism.
Så har det visat sig att Moderaterna efter påtryckningar från bränsleföretagens branschorganisation var väldigt måna om att skjuta upp och minska den sänkning av reduktionsplikten som var ett viktigt vallöfte – de stod att förlora pengar på reformen, och den sköts upp. 
Vidare har det blivit tydligt att regeringen drar fötterna efter sig med att införa den planerade inskränkningen av arbetskraftsinvandringen – det är en fråga där näringslivets behov av och sug efter billig arbetskraft står direkt mot Sverigedemokraternas ambition att stoppa invandringen till Sverige nästan helt och hållet.
Ytterst är det konsekvensen av att ett populistiskt och ideologiskt parti försöker samarbeta med ett pragmatiskt parti, som aldrig har klippt sina band till det svenska näringslivet; det är på punkter som dessa där samarbetet riskerar att bli smärtsamt, och där kärnvärden kommer att behöva bli förhandlingspunkter. 
Därför är det också spännande att i princip samtidigt som Sverigedemokraterna blir alltmer uttalade i sin kritik av all politik för att rädda jordens klimat, blir näringslivsföreträdare allt tydligare om angelägenheten och brådskan i den gröna omställningen. 
I måndagens DN uttalade Scanias VD Christian Levin att industrin ”inte har råd med fega klimatpolitiker,” och att ”lönsamhet och hållbarhet” hänger ihop.
Med tiden kommer det att sätta Ulf Kristersson i en besvärlig sits – förr eller senare måste han nämligen bestämma sig för vems ärenden han ska gå.